DÖDEN

Idag har jag umgåtts med döden.

Det var obehagligt. Det gjorde ont någonstans inuti mig, som att något var nära att brista.
Jag har gått runt och lurat mig själv att jag inte är rädd för döden, men jag tror inte på mina lögner längre. Jag har insett att jag faktiskt varit övertygad om att jag är odödlig. Jag har värjt mig med hjälp av diverse religiösa övertygelser och trossatser. Men idag fick jag nosa på den, döden, och den luktade illa. Den luktade ångest och fördärv och ensamhet och desperation. Det var bland det mest fruktansvärda jag varit med om, det påminde om när jag såg bubblan komma ur min mammas mun, och ändå var det inte min egen död jag var nära.

Ibland känns det som att jag står ensam och försöker kämpa mot en rasande flod av skuld och skam. Som att jag står själv mot denna lavin av smärta som härjar bland människorna. Såklart känns det som att jag kommer att drunkna, krossas under massorna.

Döden, döden, döden, döden. Så nära och så långt borta. Som en främling man lever med varje dag men aldrig kommer nära och man vet aldrig om främlingen vill en väl eller illa. Den bara är där, står lutad nonchalant mot ett hörn, i en skugga, otydliga konturer, som en skiss på väg att bli något men ändå väldigt verklig. En teori som varje minut blir verklighet. Kostym, hatt, cigarett och ett snett tvetydigt leende på smala läppar...

Jag kunde inte ens gråta, i allt det här eländet. gråten fastnade i halsen. Istället blev jag rasande, ville döda, mörda, sarga, förstöra. det var nästan det värsta, detta hat. Detta bottenlösa urskri som inte vill födas men tvingas ut i det skarpa ljuset och växer sig starkt och skrämmande.

Döden.