Att vara sig själv är att förlora sig själv

En vän lånade mig en bok av Horace Engdahl, Meteorer. I den skriver Horace sk aforismer som är korta stycken, lösryckta tankar och funderingar. För det mesta är det tänkvärda, kloka saker men ibland är hans åsikter en aning för dömande för min smak. Det mesta som händer, både inuti och utanför går att se på med förståelse och kärlek. I synnerhet det som händer inuti har man mycket större nytta av att se på med värme. Allt går att förstå. Ibland behöver man kanske lite (eller mycket) hjälp för att förstå det. Och det går att förändra om man nu inte tycker om konsekvenserna av det.
Och det är väldigt mycket lättare att förändra något om man närmar sig det med kärlek istället för med hat.

Ett exempel på detta är ett inslag som jag hörde på radion, om en kvinna som gått fram till en man hon såg slå till sitt barn. Hon satte sig ner och frågade honom om det var något hon kunde hjälpa till med. Först blev han defensiv, men när hon förklarade att hon inte dömde honom utan bara ville hjälpa så ändrade han inställning och det resulterade i att de satt och pratade i en timme. När samtalet var slut hade han bestämt sig för att söka det stöd han så väl behövde...
Det är en vacker, och sann, historia och det gör den ännu vackrare att det var kvinnans make som ringde in och berättade den i ett inslag som kallades: vem är din Vardagshjälte? (Christer, P3). Människor kan vara så underbara..

Nu måste jag gå till jobbet, och försöka praktisera det jag predikar.. Men för att återknyta till rubriken och inledningen så vill jag avsluta med ett citat av min nye vän Horace:

Framgångar och bakslag är egentligen lika motbjudande. De stör den förunderliga jämvikt och klarhet som beror på glömskan av den egna personen.

(Horace Engdahl, Meteorer)

Vänliga hälsningar Tinnitus (som lyssnar på Damien Rice, "Dogs" och Peter Jöback, "Guldet blev till sand" Ja, ja gillar smörig musik:))