Jag vet var din brevlåda bor

Jag hamnade i bråk på jobbet idag. Det har inte hänt förut, inte på det här jobbet. Men nu har det hänt. Och jag är sjukt jävla förbannad och vet knappt varför.

Det har uppstått problem på jobbet. Ganska snart blev det uppenbart att något inte stod rätt till. Det var diskussioner överallt, i lunchrummet, på remisskonferensen, i korridorerna, överallt. Jag, som är en nyfiken själ och som gärna vill hjälpa till (ja, jag tror att jag kan bäst) försökte ta reda på vad som stod på och försökte ge en hjälpande hand. Detta bemöttes enbart med avvisande.

Kanske borde jag veta min plats. Jag är yngst, nybakad, sist in, en rookie i alla bemärkelser, men jag kan faktiskt! Jag vet hur man hanterar såna här saker, jag har för fasen pluggat sånt här i fem och ett halvt år. Det finns andra på min arbetsplats som kan sånt här också, det vet jag, men jag gjorde det som kändes rätt för mig, ett öppet försök att visa min tjänstvillighet. Det uppskattades inte.

Så kom det plötsligt upp att det blir upp till oss anställda att lösa problemet som det surrades om. Jag tyckte att det var märkligt. Dels är det inte enbart vårt problem om vi plötsligt står utan inräknade och väl behövda resurser (vilket var problemet), vi tillhör faktiskt en organisation med tillhörande ledning som dels råkade ha ansvaret för att problemet uppkommit, dels har de ansvaret att fördela resurser på ett sätt som säkrar patient (och personal-)säkerheten. Vidare var det märkligt hur ärendet i slutänden presenterades för oss. Vi fick veta väldigt lite om vad som faktiskt hänt och fokus lades på att det nu var upp till oss att lösa problemet och hur detta skulle gå till. För min del var det oacceptabelt. Så jag frågade om de saker som jag inte förstod. Det skulle jag tydligen inte ha gjort.

Mina frågor bemöttes med total ovilja och det gick långsamt upp för mig att det fanns orsaker till detta. Orsakerna tänker jag inte gå in på, mer än att det finns ett sätt att hantera saker på min arbetsplats som inte är lämpade för en här typen av problem.

Nu blev resultatet istället att inget blev löst. Någon ges skulden i onödan. Vi får ta ansvar för något som vi inte borde ta ansvar för vilket innebär en ökad belastning på personer som redan är tungt belastade och jag blev förbannad för att jag blev uppfattad som jobbig. Jag är inte jobbig! Jag är nyfiken och intresserad och engagerad och en arbetsplats som inte tar tillvara på sina anställdas engagemang kommer att få en apatisk och depressiv personalstyrka i det långa loppet. Konflikträdsla, jag hatar dig! Och varför blir jag då så galet förbannad? Vilket barndomstrauma ligger och lurar bakom min upprördhet. Förmodligen har jag varit bystander till alltför många av mina föräldrars bråk, de var högfrekventa. Och var det nån som lyssnade på mig. Nä du, glöm det. Trots att jag redan i späda år var klokare än de flesta.

Jag diskuterade detta med min bäste vän som log på det där mjuka, underbara jag-känner-dig-så-väl-tinnitus-sättet. Så sa han, ja du har ju alltid varit X-storps egen italienare. Han tycker att jag är sydländsk i mitt humör:) Det är jag. Men vad ska jag göra då? frågade jag. Mina alternativ var att på olika sätt anpassa omvärlden till mitt humör, dvs hitta en arbetsplats som inte är rädd för engagemang och ärlighet eller starta eget. Min vän sa enkelt: Du behöver meditera mer Tinnitus.

På ett sätt har han rätt. Meditation hjälper mot känslostormar. Men jag är fortfarande av samma åsikt. Jag vill vara med och skapa en fungerande arbetsplats och om jag inte får vara det kommer det att påverka mig negativt. Min handledare menade att det är så det blir när man arbetar i en organisation av den här typen och den här storleken, man blir avtrubbad med tiden. Hårdhudad och likgiltig inför alla organisatoriska fadäser. Frågan blir då: Vill jag bli det?

So there you have it. Tinnitus har val att göra: 1. Jag måste bestämma mig för hur jag ska hantera det på jobbet. Ska jag fortsätta lägga näsan i blöt med risken att jag blir riktigt impopulär och går miste om fina referensbrev, eller ska jag slipa mina metoder och hitta ett mer diplomatiskt sätt att bringa ordning? Eller ska jag göra som de andra och mind my own business? 2. När den här anställningen tar slut ska jag räcka fingret åt alla stora organisationer och säga: "Adios, nu startar jag eget"?

En slutsats jag kan dra av detta är att ärendet inte sköttes snyggt. Om man hade velat undvika att involvera övrig personal så hade det varit bättre att hålla möten och diskussioner inne på rummen, med den personal som berördes i första hand. Att saker och ting inte flöt på som de brukar skapade en chock och man lyckades inte hantera oron det väckte utan den spred sig till övriga anställda. Eftersom de andra tydligen är hårdhudade drabbades de inte av oron. Jag däremot, som är en nykläckt liten fågelunge, drabbades med resultatet att mina psykologinstinkter gick igång. Vilket då inte var välkommet uppenbarligen..

Just nu lockar egenföretagandet den här lilla dunungen. Jag är inte säker på att jag vill bli hårdhudad. Att få skapa min egen organisation är en dröm som snart ska bli sann, i alla fall på deltid till att börja med. Jajamensan, Tinnitus ska bli egenföretagare. Se upp kapitalistsvin, nu kommer arbetarbrackorna och inkräktar på ert område. Detta nya steg gör att nya frågor uppstår: Innebär detta att jag går kapitalismen till mötes, eller kommer nya typer av egenföretagare förändra spelreglerna?

Arbetsmarknaden, ett helt nytt slagfält..
To be continued..

Fågelfjunskramar från Tinnitus (som lyssnar på Guns´n´Roses (Åh, Axl) Welcome to the jungle)