Arvet

Väntan. På att saker ska falla på plats, eller falla bort, eller förfalla. Man kan se det på dem. Skammen. Och skalet. För att dölja det skamliga inuti.
Ömhet och sorg, det är vad de väcker i mig. Och ibland ett raseri. Jag vill slita, dra, rycka, skaka, släppa ut, befria, vädra allt det där skamliga, titta på det, skratta åt det, trösta det, befria det från den ruttnande existens, vad det nu än är, har.
Men.. Jag vet. Det slipper inte ut så lätt. Och det är fascinerande att bara befinna sig bredvid. Och titta. Titta och känna. Känna längtan, min älsklingskänsla, och sorgen, som smakar som fint vin åtföljt av fin huvudvärk.

Jag fantiserar om dig, bara så du vet. Om att vara den som tar hand om dig, om att vara den som hjälper dig att uppnå dina drömmar. Om att vara den som tröstar, helar, läker. Jag vill vara i närheten av det där sårbara, mjuka, känna känslorna som det väcker. Litenheten, skräcken, oron och samtidigt styrkan, modet, vissheten om att jag kan ställa allt tillrätta.

Men. Och det är ett stort Men. Sårbarheten har en baksida. Taggar. Och dom taggarna kommer att riktas mot mig. Dom är förvuxna, taggarna. Vilda, knotiga, vildsinta. De har fått mycket näring, fått växa sig starka inuti. Som gamla vildhallonbuskar, översållade av taggar som fastnar i allt, rispar och skär. Och bären är små, små. Men sötast av alla bär i skogen.

Jag satt på balkongen imorse. Först uppe av alla, gatan nedanför var tyst och tom. Med filt omkring mig och en kopp kaffe på bordet bredvid mig läste jag Vredens druvor av John Steinbeck. Då och då hände något som tilldrog sig min uppmärksamhet. En granne rastade sin hund, ett lockigt yrväder hoppade in i sin finfina veteranbil, en kvinna förde ett känslofyllt samtal med små bokstäver på sin mobil under sin morgonpromenad. Och ovanför allt detta satt jag och lät mig förföras av Johns ord som låg så oskyldigt utspridda på vita papperssidor. Inte visste jag att de skulle beskriva mitt innersta..

"Hon tittade ut i solskenet. Det fylliga ansiktet var inte mjukt; det var behärskat och vänligt. De bruna ögonen tycktes ha sett många svåra ting, och de talade om att tunga upplevelser och lidanden för henne hade varit avsatser upp till en lugn och oberörbar mänsklig förståelse. Hon tycktes medveten om, tycktes finna sig till rätta i, tycktes välkomna sin ställning som familjens innersta värn, den starka ställning som inte kunde falla. Och eftersom Tom och barnen inte kände smärta och fruktan såvida hon inte hade det svårt och var rädd, hade hon en förmåga att förneka den smärta och den fruktan hon kände inom sig. Och eftersom de, när något glädjande inträffat, vände sig till henne för att se om glädjen fyllde henne, hade hon tagit för vana att till skratt omvandla sådant som egentligen inte ägnade sig därför. Men lugn var någonting ännu bättre än glädje. Orubblighet var något att förlita sig uppå. Och av sin betydelsefulla och ödmjuka ställning i hemmet hade hon undfått värdighet och ren lugn skönhet. Gärningen som läkerska hade givit hennes händer säkerhet och svalka och lugn; ställningen som domare hade skänkt hennes omdöme samma lidelsefrihet och okränkbarhet som en gudinnas domslut. Hon tycktes veta, att om hon sviktade skakades familjens grundvalar, och om hon förtvivlade och svek skulle familjen störta samman, ty dess vilja att finnas till vore krossad."

Min uppmärksamhet gick inte längre att lockas från sitt fokus. Jag var uppslukad av orden. Orden och tankarna de väckte, frågorna som måste få svar. Går jag emot mitt arv, min uppgift som skyggar för rollen? Jag kan ta mig an den professionellt, där är rollerna givna på förhand och jag vet vad jag har att förvänta mig. Men jag har en längtan som hindrar mig från att ta denna roll i en relation. En längtan efter att ha någon annan att luta mig mot när hjärtat känns som att det ska brista. Jag vill ha någon som kan vara mitt ankare, min klippa, mitt hopp. Och jag vill att min partner ska kunna ta den rollen på samma sätt som jag kan ta den. Men risken finns att vi fastnar i varsin roll, att vi glömmer att skifta. Risken finns att på det sätt vi börjar, på det sättet kommer vi att fortsätta.

Jag tror det var Hemingway som sa att om man vill att en människa ska vara pålitlig så måste man lita på dem. Man kan inte förvänta sig att få något utan att själv ge det. Jag misstrodde mitt ex i två år. Inte konstigt att han lämnade kanske. När jag äntligen började inse att han var där för att stanna hade min misstro redan sått så mycket split i relationen. Och uppbrottet var ett faktum. Men det är ju det som är grejen. Jag behöver nån som kan hålla fast vid tron trots mitt tvivel. På samma sätt som min vildhallonbuske behöver det.

Men jag vet att han kommer att lämna mig om jag släpper in honom. Han har redan gjort det en gång. Han kommer att göra det igen. Han är långt från att älska och förlåta. Kanske.. Han försöker genomföra sin plan utan mitt medgivande. Men jag skrämmer och sårar honom och då flyr han. Vad ska vi göra? Vänta. Vänta och se. Vänta tills svaret kommer. Relationer är snårskogar för mig och jag är så lättskrämd. Jag vet att jag ska tacka mina gudar när jag tvingas ut i vildskog och jag känner en stor tacksamhet, faktiskt, vid sidan om all förvirring och oro. Det här är nytt. Helt nytt. Och jag har inga svar. Jag vet inte vad som är det bästa, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte om jag vågar, orkar, kan. Så jag väntar. Och vet, att svaret kommer att komma.

Kramar från Tinnitus (som lyssnar på Kanye West och vet varken ut eller in)