Bad things

http://www.mtv.com/videos/misc/435679/paparazzi-live.jhtml#artist=3061469

Hål i huvudet. Så säger man där jag kommer från om någon gjort något riktigt korkat, dvs inte använt sitt intellekt. Som att allt det kloka läckt ut genom det där hålet, som om de träffats av ett skott som trasat sönder viktiga nervbanor. Själv känns det som att jag har hål i bröstet. Betyder det att jag inte har använt min kärlek? Att jag skadats av ett skott som fått min kärlek att läcka ut. Att jag har trasighet som måste läka, artärer och vener som måste sys ihop och hålla för blodet som ska skölja genom kamrarna. Det skulle det faktiskt kunna betyda. Jag var aldrig kär i honom. Det var något annat.

Jag tyckte först att han var söt. Sen visade han sig ha andra kvalitéer, men de var fortfarande på det fysiska planet. Aldrig någonsin visade han omtanke, aldrig någonsin fick han mig att skratta. Min uppgift: Att få honom att göra det.
Men varför? Varför pressa vatten ur en sten? Varför pressa över huvudtaget? Jag misstänker att det finns bäckar, åar, floder, hav att sänka ner sin kropp i.
Det var för att läka. För mitt sår kom av en annan som inte ville ge mig kärlek. Och det finns ett barn inom mig som inte vill ge upp hoppet om att historien går att ändra. Att det finns livgivande vatten i stenen, att jag bara måste lära mig knepet för att kunna få ut det..

Insikt.. Att en sten är en sten och inte innehåller så mycket vatten. Att släppa taget om hoppet. Om önskan om att kunna kontrollera kärleken. Jag kan inte skapa den där den inte finns. Jag kan inte ta ansvar för all kärlek i en relation. Jag kan inte styra om den kommer eller går. Och jag måste våga förlora den. Jag har ju hört det så många gånger: Man måste våga för att vinna.

Men det är ju så med alla klyschor, man hör dem så många gånger att man slutar lyssna. Man försöker inte förstå innebörden och de känns inte längre personliga. Men.. De har ju blivit klyschor för att de innehåller en allmängiltig, oundviklig sanning om den mänskliga naturen (eller kulturen). Man måste våga för att vinna. Så om jag vågar vad händer då? Om jag vågar släppa in lyckan, vad händer då om jag inte lyckas behålla den? Om jag kastar ut den, får panik och slänger bort den. Vad händer med mig om jag har den i min hand, i mitt bröst och tappar bort den? Dör jag då?

Vad jag har förstått så enligt buddhismen finns det bara en enda sanning om livet och det är att allt är förändring. Om det verkligen är så, då kommer jag att både vinna och förlora om vartannat, vare sig jag vill det eller ej.
Ibland, när jag har en riktigt mörk dag, då tänker jag att jag är trött på det här livet. På allt som händer som bara är samma saker, om och om igen med vissa variationer. Att jag redan upplevt de känslor som finnas att uppleva. Jag har sett mörkt och ljust, känt varmt och kallt, smakat sött och salt, hört skarpt och mjukt, luktat förföriskt och förfärligt.
Vad mer finns det att göra?
Jag vet att det är depressionen som talar, att sorgen och alla förluster slagit ett fast grepp om mitt hjärta. Men ibland, bara ibland, är det skönt att tänka på flykt.

Jag lovade mig själv att jag inte skulle leva på smulor längre. Han erbjöd aldrig något annat. Han vet inte vad något annat är. Det vet knappt jag heller. Jag vet bara att smulor är smulor (eller droppar om jag ska hålla mig till metaforen) och det blir man inte mätt på. Alltså måste det finnas något annat för jag hör människor tala om annat. Jag ser filmer om annat. Jag läser böcker om annat. Om kärlek. Oceaner av kärlek. Som uppfyller dem och får dem att känna sig mindre ensamma.

Jag försöker stå ut med ensamheten. Jag vet att den är ett levnadsvillkor och lika oundviklig som andetaget. Kanske måste jag in i den, vältra mig i den, täcka hela min kropp med den, äta den tills jag spyr. Låta den uppfylla mig helt. Kanske finns det sedan tomhet nog att låta kärleken flytta in.

Jag känner mig oftast trängd. Om det fanns en diagnos som hette affektiv klaustrofobi så skulle jag få den. Jag tycker inte om när människor kommer mig för nära, varken fysiskt eller känslomässigt. Jag tycker inte om när människor tar upp för mycket av min tid. Jag måste ha min tid, mina tankar, min vilja, annars får jag ångest. Ångest får jag ändå, men om jag får vara ensam så lägger ångesten sig.

Många vill bli fria, de har sett vad fångenskapen kan leda till. Men de flesta av oss har aldrig behövt stå inför döden och välja friheten eller lögnen. De anar, men blundar. Vi som tvingats ner på knä av livet, vi vet att det enda som betyder något är kärleken och fastän vi är livrädda söker vi oss mot den. Mot sanningen och livet, med en klump i halsen och blicken riktad mot horisonten i våra älskades ögon.

Ner på knä. Döden. Livet. Kärleken. En dag imorgon och jag vill ta emot den som vore det den första. Om jag har ett hål i hjärtat och såret inte går att läka, så borde det vara enklare att släppa in saker. Inte svårare. There´s more room in a broken heart, sjunger Carly Simon. Jag får väl tro henne. Och börja älska utan förbehåll, utan agenda. Glömma läkning och smulor och stenar och liv och död och kontroll och förlust. Bara ta det, ha det och låta det finnas. Håll i mig..

Godnattkramar från Tinnitus (som tycker att Lady Gaga är det mest intressanta som hänt musikbranschen på väldigt länge)