Do you love me?

I found her on a night of fire and noise
Wild bells rang in a wild sky
I knew from that moment on
I'll love her till the day that I died
And I kissed away a thousand tears
My lady of the Various Sorrows
Some begged, some borowed, some stolen
Some kept safe for tomorrow
On and endless night, silver star spangled
The bells from the chapel went jingle-jangle


Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?


She was given to me to put things right
And I stacked all my accomplishments beside her
Still I seemed so obselete and small
I found God and all His devils inside her
In my bed she cast the blizzard out
A mock sun blazed upon her head
So completely filled with light she was
Her shadow fanged and hairy and mad
Our love-lines grew hopelessly tangled
And the bells from the chapel went jingle-jangle


Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?


She had a heartful of love and devotion
She had a mindful of tyranny and terror
Well, I try, I do, I really try
But I just err, baby, I do, I error
So come find me, my darling one
I'm down to the grounds, the very dregs
Ah, here she comes, blocking the sun
Blood running down the inside of her legs
The moon in the sky is battered and mangled
bAnd the bells from the chapel go jingle-jangle


Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?

All things move toward their end
I knew before I met her that I would lose her
I swear I made every effort to be good to her
I made every effort not to abuse her
Crazy bracelets on her wrists and her ankles
And the bells from the chapel go jingle-jangle


Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Do you love me?
Do you love me? Like I love you?

Nick Cave and the Bad seeds

Jag måste sluta, jag vet att jag måste sluta, men det är så svårt. Dom sårade pojkarna, jag vill ta in dem, hela dem med min kärlek. De kuvade hundarna, jag vill ge dem styrkan tillbaka. Men jag kan inte. Det går inte. De hatar mig för att jag försöker ta olyckan ifrån dem. De vill ha bekräftelse på det de alltid fått höra, att de inget är värda, att de förtjänar allt ont som sker dem och att de aldrig, aldrig ska få någon kärlek för de är inte värda den.

Jag vill ringa honom, jag vill jag vill jag vill. Jag vill ha honom framför mig, sittande vid mitt rangliga köksbord med sitt olyckliga ansikte och sina glidande ord. Jag längtar efter hans smärta, hans avvisande och den lilla, lilla glimten av kärlek som skrämmer oss båda till tystnad.

Jag vill ta väven och repa upp den, vill ofatta mina beslut, vill pilla på skorpan så att blodet tränger fram igen.

"Nu ska blodet flyta!"

(A.Lindgren, ur Ronja Rövardotter)

En vildvittra har jag varit, och ondsintheten vill in i mig igen. Jag saknar honom. Men jag vet bättre. Jag vet bättre. Jag har förstått att det finns annat, att jag kan få kärlek, men den lyser med sin frånvaro just nu och tryggheten i skammen och underläget lockar. Att återigen få offra sig på kärlekens altare,denna ljuva, svarta dröm som varit min godnattsaga så långt jag kan minnas..

Han kommer aldrig att kunna älska mig, jag kan inte frälsa honom. Han vill inte. Han vill inte! Jag måste inse det!

"Nej. Bestämt nej. Skräddaren säger nej."

(Varanteatern)

Nej. han älskar inte mig, han kan inte älska, och jag kan inte lära honom, ska inte lära honom, för jag vill ha mer. Jag tänker inte upprepa eländet jag växt upp med, det räcker med villkorlig kärlek för min del. Jag vill inte låta min kärlek gå obesvarad längre, jag har så mycket att ge. Och plats inuti att ta emot.

I fredags satt jag i handledningen och hade en fantasi om att få krypa upp i min handledares knä. Det var så mysigt, jag kunde precis komma ihåg känslan av värme och trygghet som infann sig i knät på någon större när man var liten. Den känslan har jag väckt upp inom mig flera gånger den här helgen. Den är full av tillit och mjukhet och får mig att känna som om jag satt i knät på livet..

Hälsningar Tinnitus
(som inte tänker låta någon tro att hon inte är värd kärlek igen!)