Shame, shame, shame

Läste mitt förra inlägg och insåg att jag presenterat ännu en paradox.

Min första paradox var att börja skriva en blogg för att acceptera mig själv, men jag valde att vara anonym. Om jag accepterar mig själv borde jag väl kunna stå för mitt inre även för andra, non? Men jag tänker låta det gå i min egen takt. Kanske hade det gått fortare om jag slutade gömma mig, men jag är inte redo för att låta det gå fort. Jag är inte redo för att låta det gå långsamt heller..

Min andra paradox var att konstatera att jag hatar att känna ensamhet, men att jag också hatar när någon kommer för nära. Borderline skulle en del kalla det. Men egentligen handlar det om samma sak. Om någon kommer för nära så känner man sig ännu mer ensam om man förlorar dem. Dessutom kan man känna sig sjukt ensam tillsammans med någon. Så jag måste möta dem, både ensamheten och närheten. Och ensamheten kanske är som värst tillsammans med någon.

Hmm, Tinnitus har saker att fundera på..

Stor kram till alla er som liksom jag kämpar mot skammen, vi kommer att besegra den!