Viva la vida

Igår var en intensiv dag.
Möten som skakade om det där virrvarret inuti och ögon som tittade och förstod och försökte hjälpa och gjorde det fast det enda dom sa var att det inte finns något att göra. Du måste bara gå igenom det här Tinnitus. Det finns inga genvägar.
Idag känner jag mig helt lugn. Dödsångesten har retirerat- det är med den som med vampyrer, de brinner upp i dagsljus.

Jag mediterade nu på morgonen och en känsla av oövervinnerlighet infann sig.

Jag håller på och läser en text, har nog nämnt den i ett tidigare inlägg. Författaren skriver om hur vårt inre är pulvriserat, mutilerat och förkrympt, vi har en inneboende destruktivitet som kan ta över oss och få oss att förstöra allt som är gott och hur vi ska kunna få ihop detta med Gud och kärleken som också bor inom oss. Har Gud också ett trasigt hjärta, frågar han oss. Är vi här för att hjälpa Gud att hela sitt hjärta?
Jag tycker det är fantastiskt. Hur man kan möta andra människor, i verkligheten eller i ett skrivet stycke och känna hur mötet öppnar upp rum inom en, nya världsrymder. Det är ännu något obenämnbart, som ett stycke okänd landmassa vid horisonten, men det finns där, högst verkligt och samtidigt alldeles magiskt.

Kramar från Tinnitus, som ska ut i dagsljuset och se om hon brinner upp. Av aska blir det bördig jord...