The puzzle

Läser en text om mysticism och psykoanalys. Försöker greppa livet och verkligheten. Eller fly det, ibland blir jag inte klok på vad jag håller på med.
Inom vissa psykologiska inriktningar ses existensiella funderingar som ett tecken på depression och som ett undvikandebeteende. Inom andra är det en essentiell del av livet.

Och här sitter jag, nånstans i mitten av det hela, i mitten av mitt eget universum och ja, jag vill bort. Samtidigt som jag inte vill vara någon annanstans än där jag är. I mig själv. Jag tror inte det är en paradox. Jag kan ju vara mitt i mig själv på Bali också. Men jag, är ju inte bara jag. Mitt universum innebos ju också av det som är en del av mitt liv just nu. Så om jag stack skulle det vara lite som att en planet i mitt universum stack iväg till en annan galax. Det skulle vara samma planet men ändå inte.

Jag tror att jag har förväxlat surrender med sorg. Det är den här morgonens och ett av mitt livs största insikter. Surrender betyder inte att ge upp, det betyder att släppa taget om det man tror och ta in det som är. Och en massa andra saker. Som att inse att det finns andra och kanske större krafter än den egna. Att öppna hjärtat för kärlek.
Det är tillbedjan och underkastelse utan att vara självförnekande och självförminskande.

I´ve got my best shoes on and I´m ready for it all.
(Ane Brun, Raise my head, 2oo8)

http://open.spotify.com/track/2DAACd46RTOci4voix82Zb

Ha en underbar dag, kramar
Tinnitus (som längtar och saknar och lever och lär)