Happyland

Stämplar.
Etiketter.
Problembeskrivning.
Identitet.
Diagnos.
Kategorier.
Förklaringsmodeller.
Personlighet.
Typologi.

När allt inuti bara är förvirring. När man märker att något pågår inuti men inte kan fånga det i ord. Då hjälper samhället till. Stramar upp, strukturerar, ringar in, ramar in, fångar upp eller låser in. Fångar i fållor.

Vi är så komplexa. Och vi vet det. Och ändå så ska vi hela tiden förenkla. Jag tycker inte att det är ok. Det gör mig förvirrad. Jag passar inte in i några av dessa ramar, normer, kriterieanhopningar. Jag är min alldeles egna och ändå längtar jag så hett efter att få en rubrik, en headline, ett epitet. Det här är du tinnitus. För jag känner mig inte som ett jag. Som ett helt. Jag känner mig som fragment, som små bitar som sitter väldigt löst sammanfogade och ändå ska detta "jag" fungera som ett helt sammanhållet, sammanhängande ett.

Alla dessa människor jag träffar. Alla ska dom sorteras, in i fåror, märkas som får. Personlighetsstörning, depression, ångest, tvång. Dom är inte det. Alla dom här namnen gör mig förvirrad. Dom är olyckliga, men inte bara det. Dom är förvirrade, men inte bara det. Dom är hjälpsökande, men inte bara det. Dom är också fulla av andra upplevelser och egenskaper och minnen. Kanske är min uppgift att desillusionera dem. Att få dom att inse att dom inte behöver mig, att dom är perfekta som dom är och inte ska förändras? Så känns det i alla fall, men hur går det ihop med att sätta diagnos på dem och inleda ett sk förändringsarbete. Ja, jag vill förändra något, jag vill införa fullständig självacceptans, men det gör man bara genom att sluta försöka.

Paradoxen, igen är den där. Gäckar mig. det känns som att jag döljer något för mig själv. eller så är det bara så världen är konstruerad. Oenhetlig. Värld-en, är o-en-hetlig.

Jag vill bara möta dem, på samma sätt som jag försöker möter mig själv, med omtanke, öppenhet och acceptans. Jag har fortfarande prestationskrav på mig själv och när dom kommer in i en terapisession så låser det sig. Jag tänker bara på mig själv och vad jag ska säga nu och om det finns någon teori som kan förklara och lösa och leda väg. Jag glömmer relationen och den som sitter mitt emot mig, full av tankar, drömmar, rädslor och förhoppningar. Och minnen. Och vilja som ska uppmuntras och inte kvävas av struktur och andras kunskap och erfarenheter (se vetenskap). Jag är fenomenolog, så är det bara.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fenomenologi

Kram från tinnitus, som är full av kärlek och lugn och tillit och som hoppas att ni också får känna så idag..