Round table conference

Det är ju också så att det känns väldigt fåfängt att tro att det kommer att komma män att säga nej till. Det är ju dessvärre inte så att de står på rad utanför min dörr och väntar ivrigt.
En vän sa till mig idag att jag är vacker och vis och att det kommer att komma in kärlek i mitt liv fortare än jag tror. Han trodde inte att det skulle hålla ett helt år.

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet bara att jag längtar otroligt mycket efter kärlek, men att jag är så trött på att bli besviken, sviken, ratad, lämnad. Är det fel att ta paus? Är det bättre att fortsätta ta tjuren vid hornen och lära sig av misstagen? Mesar jag ur? Kommer det verkligen bli bättre för att jag väntar? Är det inte bara ett sätt att få ensamheten att verka självvald?

Det är förmodligen alla dom negativa sakerna och alla dom positiva sakerna på samma gång.. Beslut är ju bara beslut. De säger ingenting om livet och sanningen och verkligheten. De är bara en riktning, ett val, som man hoppas är det bästa, för någonstans måste man ju gå? Eller?

Den här känslan av att vara fast i ett dåligt mönster, jag försöker ju göra mig av med den. Som att det skulle gå att göra sig av med en känsla. Jag ÄR fast i ett dåligt mönster. Kanske. Eller så har jag just kommit ur det.

Under de här få timmarna efter att jag fattat beslutet så märker jag i alla fall att jag ser på män på ett annat sätt. De är mer intressanta än vad de är något som man ska försöka få bekräftelse av. Det finns liksom mer plats för lek och upptäckande nu är för några timmar sedan.

Det är ganska uppenbart att mitt liv kretsar kring kärlek. Jag skulle vilja att det kretsade kring andra saker också. Kanske kan det här beslutet hjälpa mig att få tid över till att kretsa kring annat. Om jag bara kunde bestämma mig för om beslutet är en flykt eller en utmaning. Men som sagt beslut säger ju inget om verkligheten, de är bara verktyg. Och det här verktyget tycks fungera. Hmm..

Kram från Tinnitus som önskar er en fantastisk lördag!