Ambitions

Jag såg Emil Jensens föreställning igår.

http://www.emiljensen.se/h09/turneplan/

Den var fantastisk. Han var fantastisk. Inte bara för att han är otroligt rolig och klok, utan också för att han bjöd på sig själv.
Han bjöd på sig själv.
Smaka på det uttrycket, tänk ordentligt på vad det innebär.

Att bjuda på sig själv.
Att säga till omgivningen: Varsågod, här är jag. Ta för er, tyck och tänk. Och känn.
Känn med mig, för mig, gärna in mig.

Det är modigt. Modigt och vackert. Och framförallt är det snällt. Det är så sjukt j-vla snällt att bjuda på sig själv så jag tror inte att nån av alla dom fina människorna som gör det fattar det själva. Jag tackar er, tackar er ödmjukast och säger till alla oss andra. Gör det! Bjud på er!

spotify:track:2yi9pupBOOKH3HjykVTYcH

Det är så märkligt hur vi längtar så starkt efter att bli sedda, men ändå så är vi så noga med att gömma oss. Hur går det ihop?

Vi vill bli sedda för dom vi är, men samtidigt är vi så rädda för att inte duga som vi är så vi vågar aldrig prova. Emil provar. Jag tycker att vi ska följa hans exempel.

På jobbet träffa jag mängder med människor som slutat våga. De har fått höra så många gånger under sin uppväxt att de inte är snälla nog, inte duktiga nog, inte coola nog för att bli omtyckta och respekterade. Självupptagna föräldrar och/eller elaka skolkamrater har präglat in märken i öron, ryggar, nackar, handflator, insidan av ögonlocken. Sen går livet vidare, man lämnar skolan, föräldrahemmet och förhoppningsvis hittar man kärleksfullare människor att omge sig med.

Men när som helst kan såren öppnas igen. All kritik är ett hot mot den återuppbyggda självkänslan eftersom den står på ostadig grund. Har man otur så är grunden så pass ostadig att hela bygget rasar när stormen rasar eller marken skakar. De dagliga prövningarna blir för de här människorna mer än bara naturliga nötningar. På ett hus med gediget fundament kan man reparera det mesta, oftast med enkla medel. Men om fundamentet inte fick byggas i lugn och ro av varsamma händer så är utgångsläget ett helt annat. Huset är ömtåligare och skadorna av annan dignitet. De är mer frekventa och svårare att åtgärda.

Varför? För att varje liten vindpust skakar huset. Varje vibration sätter igång ekon som skallar mellan husets väggar och stegrar i intensitet. Skräcken sätter igång, väcks som en vakthund och börjar skälla. Nu kommer det, nu börjar det igen. Snart kommer huggen, slagen, gliringarna, sarkasmen, hånskratten, hoten, de föraktfulla blickarna, hatet. Du måste göra något, nu! Göm dig, skydda dig, spring, slåss, GÖR NÅGOT!

I det här läget finns det olika vägar att gå. Emil går en väg. Han ställer sig på en scen, i rampljuset och säger högt till alla som vill lyssna: Oj, vad det stormar! Aj, vad det gör ont!
Randy i The Wrestler gick en annan väg. Med ett brett ärr över bröstet och självhatet ringande i öronen gick han in i ringen: Det här huset är skräp, det finns inget hopp, jag kan lika gärna riva det.

Och mellan dessa två ytterligheter finns en oändlig massa andra vägar, stigar, gränder, autostrador.

To be continued.. (Tinnitus har ett diskberg att ta itu med..)