Ett år utan män

Drömde om kärlek i natt. Drömde att jag var tillsammans med en kille jag dejtade i våras. I verkligheten gick det åt pipan i rasande fart, men i drömmen var vi djupt förälskade. Vi låg och gosade, vi sprang runt på stan med vänner, vi träffade hans mamma. Han var lika förälskad i mig som jag i honom och han var stolt över mig för jag vunnit en prestigefylld frågetävling om konst (Han är konstnär). Det var som i Slumdog Millionaire, jag minns att jag tänkte i drömmen att jag hade otrolig tur med frågorna. Men jag vann och det var huvudsaken. Då kunde i alla fall andra tro att jag var smart och påläst... Jag vann över honom också, med en poäng, men han var en bra förlorare, gladdes åt min vinst och lyste av stolthet över sin kloka flickvän(jag).

Jag tror att drömmen inspirerades bl.a. av att jag umgicks med mina fina nyförälskade vänner igår. Kärleken fullkomligt bubblar i och omkring dem. Det kommer kaskader av endorfiner över en om man står nära. Det är vackert. Det är en fantastisk känsla att se sin bästa vän, som kämpat så länge för att få ordning på sitt liv och som letat efter kärlek länge, länge, få uppleva både framgång och kärlek.

Men det svider ju också så klart. Det väcker längtan efter närhet och ömhet, efter den där mjukheten i kontakten, intimiteten. Drömmen var så levande, och han var så mjuk och kärleksfull.

Igår bestämde jag mig. Det är en klyscha, men jag ska ta ett killfritt år. Samtidigt som det känns tramsigt och menlöst så känns det också otroligt skrämmande och det tyder på att det är rätt väg att gå. Jag behöver skapa ett nytt sätt att förhålla mig till män och relationer. Jag har så bråttom att etablera en relation, att jag inte tar mig tid att lära känna personen jag involverar mig med. Jag är kär i känslorna och har någon idé om att man kan uppleva dem med vem som helst. Men det är verkligen inte sant och det har jag fått erfara flertalet gånger de senaste två åren.

En ettårsregel ger mig paus och gräns. Den skyddar mig mot brådskan.
En väninna föreslog detta för mig för månader sen, men jag tyckte bara att det lät löjligt.
Det är löjeväckande att försöka kontrollera livet, och att tro att man skulle kunna hålla emot om det kom in en riktig Man i ens liv. Det känns också fånigt att erkänna att man har så stora problem med relationer att man måste göra något så extremt som att skapa regler. Jag tycker fortfarande att det låter löjligt, men det känns bra. Jag förstår poängen. Man skulle kunna jämföra det med att bestämma sig för att ta hand om sin kropp. Att erkänna för sig själv att man har dåliga kostvanor (eller obefintliga träningsvanor), att man måste göra något åt det och sen göra det.

Det är ett statement och jag tror på att göra statements, eller affirmationer, eller vad man vill kalla det. Mål. Mål är viktiga. Mål och målmedvetenhet. Mitt mål är att skapa en välfungerande och kärleksfull relation med en man som är omtänksam,ansvarsfull, intelligent, sensuell och rolig. Jag tror att denna regel kommer att vara en hjälp för att uppnå detta mål.

Så nu, nu börjar det. De tionde oktober 2009. Ett år utan män. Välkommen att följa med på resan.

Kram från Tinnitus (som nu ska ta en promenad och rysa vid tanken på den regel hon just nu satt upp för sig själv..)