Jag tycker det är märkligt att det finns människor som anser intuition vara "mumbo-jumbo". Som jag ser det så är det ett koncentrat av ens hittills samlade kunskap och erfarenhet. Är det bara för att man inte exakt kan härröra ursprunget till valet av ord eller handling, som det anses icke tillförlitligt? Jag tror inte på vetenskap som lösningen på alla problem, som bärare av sanningen, som det som ska rädda oss ifrån ondo.
För mig är vetenskap ett språk, ett sätt att uttrycka saker som modifieras av användarna men som till slut blir ett uttryck för en viss kultur. Ja, det är nog en bättre beskrivning, vetenskap är en kultur, med ett visst språk, vissa värderingar, vissa medlemmar och vissa mål. Vetenskap är inte "Sanningen". Den ska ifrågasättas precis som allt annat och den ska för allt i världen inte ha monopol på sanningen.
Vi tror att vi vet så himla mycket, men i själva verket har vi ingen aning om hur mycket vi vet i förhållande till hur mycket det finns att veta.
Vi gör hela tiden nya upptäckter och vi har ingen aning om hur många fler saker det finns att upptäcka. Oh, jag tycker det är underbart, det pirrar i hela kroppen på mig när jag tänker såhär.
När jag var sisådär sjutton så gick jag, på väg hem från skolan, på gångstigen som ledde från busshållsplatsen till min gata, och funderade på universum. Det var en svindlande känsla som fyllde mig då. Jag gick där i min röda täckjacka och tittade upp i världsrymden och tänkte att utanför vårt universum så kanske det finns ett till, och ett till, och ett till, osv. Det började snurra i huvudet på mig. Kanske för att jag tittat upp på stjärnhimlen för länge. Eller så var det för att jag sveptes med i mina fantasier om oändligheten. Jag föreställde mig universum som de där bilderna på spegelbilder där bilden upprepas i oändlighet.
Känner ni det? Känner ni svindeln?
Min yogalärare säger att när han undervisar så är han inte sig själv, han bara öppnar för något annat och efter en klass så vet han knappt vad han har sagt. Det bara kommer till honom. Och han är verkligen två helt olika människor i och utanför klassen.
Så är det ofta för mig också, när jag undervisar. Fråga mig inte vad det är som händer, men det är som att det finns något i gruppen, det skapas något i stunden och om man är lyhörd så kan man ta tillvara på det och skapa tillsammans.
Så var det i jobbet nu i veckan, både med klienter och med min handledare. Vi kunde slappna av och bara låta det som fanns få finnas och försöka sätta ord på det. Det är ju oftast det jag försöker åstadkomma i terapi, men ibland blir det lite mer kommunikation än andra gånger och det är svårt att säga vad det beror på. Det är bara något som infinner sig och båda parter brukar känna det. Det speciella var att i princip hela veckan var det så, med nästan alla klienter.
Har ni känt någon gång hur stress kan få er att öppna upp lite mer? Att när man är lite mer ofokuserad och har lite mindre kontroll och kanske är lite känsligare än vanligt, så kan det hända saker som troligtvis inte hade hänt annars. Möten, äkta möten.
Carly Simon sjunger: There´s more room in a broken heart. Och jag tror att hon menar något liknande. När man är öppen, blottlagd, så är man mer mottaglig. Och har man tur så möter man någon annan som också är där, i det tillståndet, och det blir intimt på ett sätt som är svårt att uppnå till dagligdags.
Vackert, det är vad det är. Människor är vackra. Dom är faktiskt det. Vi är det. Vi kan hitta på all världens hemskheter, men innerst inne är vi alla oskyldiga barn. Det är svårt att skriva det, för jag vet vilka groteska grymheter som försiggår därute.. Men det är bara när någon vill se godheten i oss som den kommer fram.
Hemingway skrev en gång:
Det enda sättet att ta reda på om en person är till att lita på, är genom att lita på honom.Men jag skulle vilja utveckla det lite till:
Det är när någon litar på oss som vi blir pålitliga. Det är när någon tror på oss som vi vågar tro på oss själva. Det är när någon lyssnar på oss som vi utvecklar empati. Det är när någon älskar oss som vi lär oss att älska.
Så håll inte inne med den, kärleken! Den går inte att slösa med den för den tar aldrig slut. Ge, ge, ge och ni ska få tusenfalt tillbaka!! Men, kära medmänniskor, av yttersta vikt!: Glöm inte att ge till er själva också! Ni måste för att orka med det här galna livet. Ge hur mycket ni vill till er själva, att ge sann kärlek till sig själv kommer ändå alla andra till gagn. För det finns inget mellan er och er nästa, vi är alla ett sammanhållet helt. En organism, ett ekosystem, vad ni än vill kalla det.
Oj, vad jag predikar nu. Men jag känner mig full av glädje och full av förväntan och om en vecka ligger framtiden öppen- Hurra! Om en vecka har jag två dagar kvar på jobbet och Gud vet vad som händer därefter, men det verkar lovande..
Många exalterade kramar från Tinnitus, som känner sig på gränsen till galenskap, he he. Förhoppningsvis håller jag en vecka till..
