Shame on you

Skam, skam är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Denna fasansfulla skam som fyller mitt väsen med obehag och skräck. Skam, jag utmanar dig! Hallå, skammen? Snälla, snälla skammen? Kan vi inte ha en sista avgörande fight och den som vinner då får bestämma om du ska stanna eller gå? Jag kämpar mot dig hela tiden, men du ger dig aldrig. Varför så envis? Jag behöver inte dig! Jag vill inte ha dig! Jag vill sluta skämmas!

Nu ska jag läsa upp ett föredrag för min sambo. Jag ska hålla det imorgon, för ca 100 pers. Det blir tredje gången gillt imorgon och ändå är jag lika nervös som första gången. Helvete på jorden att befinna sig i denna skam!

Jag borde älska den, jag vet. Inte hata, inte stöta bort, inte avsky- bara ahimsa. Den vill mig väl, den är ett skydd. Min dödsradar. Egentligen borde jag vara oändligt tacksam. Men den är liksom vild min skam. Den ser fara överallt och skapar fara där fara inte finns. Skulle jag lyda den skulle jag aldrig gå utanför dörren och vilket slags liv skulle det vara? Levande död.

Kan man försonas med sin skam? Röka fredspipa med sina otillräcklighetskänslor? Tacka för ett nitiskt utfört arbete, ge dem en guldklocka och sedan säga åt dem att börja plantera rosor istället?

Jag vill det! Jag vill att dom ska känna sig gamla och slitna och redo att överlåta styrningen av detta skepp till glädjen och kärleken istället. Men dom beter sig som revirhetsande gamla surkartar som inte ens vill släppa glädjen och kärleken över relingen. Vår båt, vår båt, skriker dom och kastar rutten fisk på glädjen och kärleken.

"Take this sinking boat and point it home. We still got time."

Fallin slowly

Vi måste samarbeta här känslorna! Den här båten behöver vila i en hamn emellanåt, segla på varmare breddgrader. Hjälps åt, samarbeta, kom överens för guds skull. Jag har bara ett liv, en båt, ett hjärta och ni sliter ut mig på det här sättet! Kom igen!

Nu ska jag hålla föreläsningen för sambon, wish me luck..

Kram från Tinnitus, som är en liten kanin med lejonben

Du måste finnas

Tinnitus känner sig lycklig. Jag vågar knappt kriva det. Mitt liv har gått från att vara en kamp till att bli en utmaning. I kampen var motståndet hårt och jag var alltid i underläge mot alla våldsamma demoner som ville äta upp min värld, mitt inre, mitt liv. Nu. Sex år senare, har jag trotsat så många rädslor och sakta, sakta öppnat upp ögonen för att se att många av ögonen som tittar på mig har kärlek i sig. Jag behöver inte skämmas, jag behöver inte vara rädd. Livet omfamnar mig om jag låter det. Det kommer solsken efter mörker, det är som att livet i sig självt strävar efter balans. Eller så har jag haft turen att möta de människor som fått mig att våga lita på dom, på mig, på livet.

För er som lider, släpp in någon. Gör det. Hitta någon som behandlar ditt hjärta med silkesvantar. Jag hittade min psykolog för sex år sedan. Många timmar har jag spenderat gråtande hos honom, medan han lyssnat, tittat och väntat in mig tills jag var redo att möta hans blick. Många slantar har jag lagt på dessa timmar. Levt under existensminimum för att ha råd, ibland undrat om jag är riktigt klok, om jag prioriterar fel. Men nu, nu, nu, nu, nu, nu, nu! Nu vet jag att pengar inte är värt någonting om man inte lägger dem på det som bringar lycka och kärlek, i ens eget och andras liv.

Utan alla dessa timmar vet jag inte om jag hade vågat öppna mig för sann kärlek (min bulle!), om jag vågat trotsa rädslorna för att misslyckas och skämmas i arbete och relationer. Jag var ensam, omgiven av människor, först nu kan jag känna deras närhet. Jag kan älska dem först nu. Jag kan acceptera mig själv först nu. Jag vågar känna glädje först nu.

Jag tackar för detta. Jag tackar alla som hjälpt mig framåt, inåt och utåt. Tack för att jag får vara här och känna så här. Tack.

Jag är glad att jag började psykologprogrammet och blev tvingad, av kursplanen och mina drömmar om att bli psykolog, att gå i terapi. Om ni mår dåligt och inte vågar ta steget själva, se till att någon tvingar er att söka hjälp. Någon som förstår att ni behöver den och tvingar er att fortsätta ta emot den, även när det känns svårt. Men se till att det är någon ni intuitivt känner är bra för er, som behandlar er med respekt och omtanke. Inte alla psykologer är bra psykologer, lita på personkemin. Det är tilliten ni känner för er terapeut som kommer att bära er igenom skammens och skuldens eldhav.

Godnattkramar från Tinnitus, som fortsätter skicka kärlek och tack ut i universum.

Young at heart

Jag slutade med tabletterna. Jag tog dem i sex dagar, sen ville jag inte mer. Jag blev trött, varje dag, hela eftermiddagen var jag helt groggy. Jag vill inte ha det så. Så jag slutade. Istället har jag bestämt mig för att inte lyssna på mina negativa tankar. Efter massor av år i terapi, observera psykodynamisk sådan, så har jag äntligen uppnått en grad av självacceptans som gör att jag kan skilja ut mitt självhat från mitt sanna jag. Jag har inte gått kognitiv terapi och jag tycker inte om monopolet de tagit på att uttala sig om tankar. Även om man går i psykodynamisk terapi så kan man prata om tankar. Och mina tankar går fortfarande på autopilot fastån jag gör mitt bästa för att ta tillbaka rodret.

För att uttrycka vad psykodynamisk terapi har åstadkommit: Mitt självomhändertagande har ökat, jag har mer tillgång till mina känslor, jag använder färre försvar, jag har förbättrat mina relationer, jag kan uttrycka vad jag känner i ord. Allt det här gör att jag känner mig lite tryggare i mig själv. Det finns mer än hat inuti nu. Ett litet utrymme har smugit sig in mellan mig och mina negativa tankar . Det som förut var jagsyntont har nu blivit jag dystont som man skulle uttrycka sig på psykologiska.

Men, det är en kamp nu mellan mig och autopiloten. Den har inte lust att släppa över kontrollen till mig. Det är smärtsamt att vara medveten om vad jag tänker om mig själv. Förut var det som en ström av utskällningar och okvädesord som bildade ett jämnt bakgrundsbrus, en vass ljudmatta som dock var jämn och därför hamnade någonstans precis bortom det medvetna. Nu däremot, har denna spikmatta fått ett asymmetriskt mönster där vissa spikar är längre än andra. Trycket blir ojämnt, smärtan blir skarpare och pockar på uppmärksamhet och jag blir medveten.

Kanske är det för att fler goda tankar har smugit sig in som de onda framstår som så mycket starkare. Det skapar en kontrast som inte funnits där förut. Det mörka blir mycket mörkare i närheten av ljus, som skuggor i en upplyst gränd. Jag visste faktiskt inte att jag hatade mig själv med en sådan intensitet. Tydligen tycker en del av mig att jag inte är värd jorden jag går på. Det gör mig ont. Jag är som ett mobboffer som aldrig får vara ifred. Det finns ingen toalett att gömma sig på, inga flyktvägar eller skyddsänglar. Det finns bara en skolgård i mitt huvud, utan rastvakter. Och det är alltid rast.

Ok, jag dränker ibland flödet i film, böcker eller med choklad. Inget av det är egentligen bra för mig. Chokladen kommer att ge mig diabetes, eller hjärtproblem och det känns inte bra att göra saker bara för att fly, men å andra sidan vill jag ge mig själv lite vila ibland. Jag måste ha usel karma. Jag tänkte häromdagen att jag började mitt liv på minus. Jag vill må bra och kunna ge till andra, men jag är så back i min personliga utveckling. Jag har kämpat i många år bara för att bli någorlunda normal. Ätstörning, depression, självdestruktiva handlingar av olika slag, ger minst femtio minus på skalan. Egentligen borde jag inte ha ett människovårdande yrke, jag har ju inte lärt mig att ta hand om mig själv ordentligt än. Men vad ska jag göra? Jag gör nog mest nytta när jag gör något jag tycker om att göra.

Jag går en yogainstruktörsutbildning nu. Den började i fredags. Jag försöker lyssna på undervisningen, men jag hamnar ofta i att observera mina egna tankar, negativa tankar.

Här är ett smakprov:

Hur dålig jag är i jämförelse med de andra, hur friska, glada och obekymrade de verkar. Hur avundsjuk jag är på de andra för allt de har upplevt, fått, har. Hur jag inte har något att ge, att jag borde ge upp, gå därifrån, lägga ner. Att jag inte duger någonting till.

Dessa tankar kanske alla haft någon gång, men för mig är de inte något som inträffar lite då och då. De är den enda reaktion jag har på allt som händer, allt. Bara när jag är själv och uppslukad av något så att jag inte tänker på mig själv, hör jag inte dem. Jag undrar uppriktigt om och i så fall vad jag har gjort för att förtjäna detta ständiga inre tillintetgörande av mig själv. Var jag fåfäng och självsvåldig, vårdslös, i ett tidigare liv? Vad är det för mening med att ha det så här? Finns det någon poäng med det som jag har missat?

Jag undrar också hur länge det som pågår nu ska fortsätta. Nu har jag blivit medveten om eländet inuti, men vad händer sen? Jo, visst, det har inneburit att jag har lite större förståelse för mig själv. Detta har i sin tur lett till att jag ibland kan acceptera att jag inte orkar med lika mycket som alla andra, att jag inte tycker samma saker är roliga som alla andra och att jag behöver mer tid för mig själv än vad andra behöver. Men jag vill ju inte att detta ska fortsätta.

Krishnamurti säger att man ska sluta försöka bli något annat än den man är. Att det i själva ansträngningen ligger ett fördömande och ickeaccepterande som bara leder till våld och hat. Vilket då innebär att jag är fast i det här tillståndet? Att min strävan att nå någon annanstans gör mig hänsynslös? Jag tror inte att jag förstår fullt ut vad han menar. Jag tror inte heller att jag förstår fullt ut vem jag är. Eller vad livet är. Eller döden.

Min pojkvän säger till mig; Var dig själv! och: Våga misslyckas! Hur ska jag våga det när reaktionen på ett misslyckande skruvar upp självhatet till orkanstyrka? Jag vill ju bara dö när jag misslyckas. Inte dö, jag vill döda mig. Det är ingen rolig känsla kan jag tala om, den är sjukt skrämmande. Det hat som finns inom mig skrämmer mig med sin styrka.

Det finns så mycket i en människa. Det hat jag bär inom mig bär vi nog alla inom oss, men det är mer eller mindre aktivt. Det är en potential, på samma sätt som kärleken är en potential. Jag hoppas min kärlekspotential någon dag blir större och starkare än min hatpotential.

Massor av kärlek till er, mina följeslagare. Nu ska jag göra min läxa.

Kram från Tinnitus

Hem, hem, hem

Gillian played me a song
it was that day when everything was wrong
Gillian singing in my heart- in my ears
and tears running down
I was facing the ground

Gillian played me a song
I was so tired then
the music caressed my skin
just like when someone finally holds you and you can give in
this you´ve been avoiding
you think you´ll fall apart, but it´s just that new start.

Ane Brun, Gillian/Changing of the seasons


Ge upp, ge efter, släpp taget, låt gå, låt vara.
Du behöver inte spänna dig, skärpa dig, bättra dig.
Du är perfekt som du är.
Släpp taget.
Du är bra.

Släpp taget om allt du hoppas på, allt du fasar för, allt du önskar, allt du tror är sant, allt du någon gång trott på.
Släpp det. Det är inte ditt.
Det är inte du.
Du är inte dina tankar, du är inte dina känslor, du är inte din kropp.
Du är du.
Du är viljan, längtan, kraften, kärleken.
Du är hoppet, drömmen, drivet.

Sträck ut dina armar framför dig. Rakt ut i luften. Sträck dig efter allt det du tror att du vill ha. Och se att det inte är där.
Lägg sedan armarna omkring dig. Blunda. Och se att allt du nånsin drömt om finns just där.
Inuti.
Inuti dig.

Känn ditt hjärta som slår, känn andetaget som en lätt bris in och ut ur din kropp. Känn hur du har allt du behöver och allt du någonsin velat ha just nu, i detta ögonblick.
Detta är du.
Detta är kärleken.
Du är kärleken.

Känner du tårarna komma, låt dem rinna, känn sorgen, och när den gett vika, känn glädjen, tryggheten, värmen.
Du är hemma. Du är framme. Du är älskad.

Kram från Tinnitus, som är evigt tacksam för Guds små änglar

Outside your window

Livet.. Jag visste att stora saker var på gång, men så här stora kunde jag inte föreställa mig.
Vad ska hända härnäst?
Vad ska toppa det här? Vad toppar kärleken?
Inget. Ni vet det och jag vet det. Inget är större än kärleken.

Så är det. Tinnitus är kär.
Berätta det inte för honom. Inte än.
Jag vill spara på orden, ge dem när allt landat och fått sin plats.

Jag är livrädd. För att bli sviken och sårad. För att såren ska rivas upp på nytt och självförtroendet rämna. Jag utsätter mig för risker. Stora risker.

Lustigt. Vartenda steg känns som ett slag på en gong-gong in i framtiden. Det är stort, dramatiskt, ödesmättat. Vad är vi? En man och en kvinna som mötts. Inget mer.
Men det är inte så det känns. Det känns som något mycket mer, som att historia blir levande och att generationers ögon följer våra rörelser.

Men som nu, när jag skickat meddelande, och inte omedelbart får svar, då är det som att Döden ligger under sängen och väntar på att jag ska somna. Som att ligga i giljotinen, stå med ögonbindel med ryggen mot en vägg, spännas fast för injektion, hela min kropp blir till en pulsåder synlig under tunt lager hud, ömtålig, livsbärande. Ett stort sår öppnas på framsidan av kropp och jag känner mig avskalad, rå. Det är inte rimligt. Men det är så det är. Det är så jag är. Sårbar.

Den finaste mening jag någonsin läst är denna:
Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
Björn Ranelid skrev den, titeln på en av hans böcker. Jag har inte läst boken, tror inte att jag skulle tycka om det han skriver. Men meningen. Orden. Den tar mig. Det är så jag behöver älskas. Jag hoppas han förstår det. Jag hoppas han klarar det. Det är så jag vill älska honom.

Kärleken. Den kommer som om det var det mest självklara i världen. Kanske vet den om att den aldrig är en objuden gäst. Den tar sig in i mitt hem, i mitt hus, i mitt liv med en hemtamhet som chockar mig. Som om den redan kände mig. Som att en del av mig gjort upp planer med kärleken i smyg, och nu är tiden för överraskningen här.

Kärleken han ser inte ut som de andra. Jag har bytt mina alver mot en hob. Han är min Samwise Gamgee. Han känns inte som de andra heller. Han känns inuti mig så som mitt skogsrå kändes, men utan smärtan, utan besattheten, utan skammen. Jag vill bara hålla hans lilla hand och känna det mjuka men starka. Han kallar mina händer för dasslock. Och det gör mig inget. Han får skämta om mig. För mig är det stort. Jag blir inte ledsen, jag bara daskar honom i rumpan med ett av locken.

Systrar, vänner, älska er själva. Ta hand om er. Bär er själva som den sista droppen vatten. Ni är gjorda av kärlek, ni är kärlek. Ni är stjärnstoft, drömmar, längtan och hopp, ni är allt det vackra i livet. Ni är ögonen som kan se miraklen, hjärtana som kan känna kärleken, kropparna som kan uppleva undret. Ni är universum, världsrymder och galaxer.

Snart är 2009 över, snart börjar ett nytt år. Dröm om det, dröm om det nya. Dröm era vackraste drömmar och känn hur marken bär er när ni sätter ner fötterna på golvet i gryningen.

Kramar från Tinnitus, som är tacksam över alla systrar därute och för att undrens tid inte är förbi.

Secret heart

Förra veckan var en fantastisk vecka. Jag hamnade i det där fantastiska tillståndet som jag tror kallas för "flow" (hur man nu ska veta att det är det?). Allt flöt. Det var som att den där kontrollerande saken jag har i hjärnan försvann och jag bara följde min intuition.

Jag tycker det är märkligt att det finns människor som anser intuition vara "mumbo-jumbo". Som jag ser det så är det ett koncentrat av ens hittills samlade kunskap och erfarenhet. Är det bara för att man inte exakt kan härröra ursprunget till valet av ord eller handling, som det anses icke tillförlitligt? Jag tror inte på vetenskap som lösningen på alla problem, som bärare av sanningen, som det som ska rädda oss ifrån ondo.

För mig är vetenskap ett språk, ett sätt att uttrycka saker som modifieras av användarna men som till slut blir ett uttryck för en viss kultur. Ja, det är nog en bättre beskrivning, vetenskap är en kultur, med ett visst språk, vissa värderingar, vissa medlemmar och vissa mål. Vetenskap är inte "Sanningen". Den ska ifrågasättas precis som allt annat och den ska för allt i världen inte ha monopol på sanningen.

Vi tror att vi vet så himla mycket, men i själva verket har vi ingen aning om hur mycket vi vet i förhållande till hur mycket det finns att veta.

Vi gör hela tiden nya upptäckter och vi har ingen aning om hur många fler saker det finns att upptäcka. Oh, jag tycker det är underbart, det pirrar i hela kroppen på mig när jag tänker såhär.

När jag var sisådär sjutton så gick jag, på väg hem från skolan, på gångstigen som ledde från busshållsplatsen till min gata, och funderade på universum. Det var en svindlande känsla som fyllde mig då. Jag gick där i min röda täckjacka och tittade upp i världsrymden och tänkte att utanför vårt universum så kanske det finns ett till, och ett till, och ett till, osv. Det började snurra i huvudet på mig. Kanske för att jag tittat upp på stjärnhimlen för länge. Eller så var det för att jag sveptes med i mina fantasier om oändligheten. Jag föreställde mig universum som de där bilderna på spegelbilder där bilden upprepas i oändlighet.
Känner ni det? Känner ni svindeln?

Min yogalärare säger att när han undervisar så är han inte sig själv, han bara öppnar för något annat och efter en klass så vet han knappt vad han har sagt. Det bara kommer till honom. Och han är verkligen två helt olika människor i och utanför klassen.
Så är det ofta för mig också, när jag undervisar. Fråga mig inte vad det är som händer, men det är som att det finns något i gruppen, det skapas något i stunden och om man är lyhörd så kan man ta tillvara på det och skapa tillsammans.

Så var det i jobbet nu i veckan, både med klienter och med min handledare. Vi kunde slappna av och bara låta det som fanns få finnas och försöka sätta ord på det. Det är ju oftast det jag försöker åstadkomma i terapi, men ibland blir det lite mer kommunikation än andra gånger och det är svårt att säga vad det beror på. Det är bara något som infinner sig och båda parter brukar känna det. Det speciella var att i princip hela veckan var det så, med nästan alla klienter.

Har ni känt någon gång hur stress kan få er att öppna upp lite mer? Att när man är lite mer ofokuserad och har lite mindre kontroll och kanske är lite känsligare än vanligt, så kan det hända saker som troligtvis inte hade hänt annars. Möten, äkta möten.
Carly Simon sjunger: There´s more room in a broken heart. Och jag tror att hon menar något liknande. När man är öppen, blottlagd, så är man mer mottaglig. Och har man tur så möter man någon annan som också är där, i det tillståndet, och det blir intimt på ett sätt som är svårt att uppnå till dagligdags.

Vackert, det är vad det är. Människor är vackra. Dom är faktiskt det. Vi är det. Vi kan hitta på all världens hemskheter, men innerst inne är vi alla oskyldiga barn. Det är svårt att skriva det, för jag vet vilka groteska grymheter som försiggår därute.. Men det är bara när någon vill se godheten i oss som den kommer fram.

Hemingway skrev en gång:
Det enda sättet att ta reda på om en person är till att lita på, är genom att lita på honom.

Men jag skulle vilja utveckla det lite till:

Det är när någon litar på oss som vi blir pålitliga. Det är när någon tror på oss som vi vågar tro på oss själva. Det är när någon lyssnar på oss som vi utvecklar empati. Det är när någon älskar oss som vi lär oss att älska.

Så håll inte inne med den, kärleken! Den går inte att slösa med den för den tar aldrig slut. Ge, ge, ge och ni ska få tusenfalt tillbaka!! Men, kära medmänniskor, av yttersta vikt!: Glöm inte att ge till er själva också! Ni måste för att orka med det här galna livet. Ge hur mycket ni vill till er själva, att ge sann kärlek till sig själv kommer ändå alla andra till gagn. För det finns inget mellan er och er nästa, vi är alla ett sammanhållet helt. En organism, ett ekosystem, vad ni än vill kalla det.

Oj, vad jag predikar nu. Men jag känner mig full av glädje och full av förväntan och om en vecka ligger framtiden öppen- Hurra! Om en vecka har jag två dagar kvar på jobbet och Gud vet vad som händer därefter, men det verkar lovande..

Många exalterade kramar från Tinnitus, som känner sig på gränsen till galenskap, he he. Förhoppningsvis håller jag en vecka till..

All is full of love

http://halsa.msn.se/4861

Och jag har bara lust att säga duh...

Vändpunkt

Och så svängde pendeln över till lycklig igen och jag befinner mig på en plats jag aldrig bevistat förut. Jag är singel, jag tycker om mig själv och jag är inte desperat. I lördags mötte jag en man som jag blev väldigt attraherad av och det var tydligt att känslan var ömsesidig. Men det var inte som det brukar vara för mig. Jag brukar tappa bort mig själv helt, bli nervös och ängslig och fullt upptagen med att få personen i fråga att tycka om mig. Så blev det inte den här gången. När gnistan tändes så njöt jag av det, men jag hade också sinnesro nog att ta mig en ordentlig titt på honom, istället för att som tidigare gå upp i att granska mig själv.

Vad jag såg var detta: En vacker man ( i mitt tycke) med mjuka läppar, skämtsam attityd och ett sug i blicken. Men jag såg också osäkerheten, det dåliga självförtroendet som fick honom att sväva runt i rummet som en fladdrig fjäril och som höll honom från att komma ner på jorden, nära människorna och kärleken. Jag insåg meddetsamma att han tillhörde precis den kategori av killar jag brukar falla för. De är vackra, osäkra och jag vill hjälpa dem att bli sitt bästa jag men det slutar med att de drar. Ingen vill vara med någon som vill ändra på en och de här killarna vill inte vara nära någon i vilket fall som helst.

Det jag också såg, som jag inte registrerat tidigare, är att dessa killar uppskattar att bli hunsade. Jag förstod något som en massa kvinnor redan vet. En del av oss har det i ryggmärgen, andra lär sig det i lågstadiet, livets hårdaste kärleksskola. Mig har tyvärr denna kunskap gått förbi. Fram tills nu. Överallt jag går ser jag killar gå runt med en sur tjej vid sin sida. De vill ha prinsessor som de måste underkasta sig. På det viset kan de få daglig bekräftelse på det egna självhatet. Dag ut och dag in kan de jobba på att bli bättre människor.

Jag vill inte var en prinsessa. Jag vill inte bekräfta någon annans dåliga självkänsla. Men i lördags så glimtade elakheten till i mig. Jag tänkte för en kort stund att det skulle vara kul att hunsa honom, bara för att se honom komma springande till min tjänst, se honom kämpa för att få den kärlek han ändå inte tycker att han förtjänar.
Det finns en amerikansk forskare, Philip Zimbardo, som forskat i mer än ett decennium på vad som gör människor onda (se www.thelucifereffect.com). Jag lovar att en av sakerna som gör människor onda är tillfället, möjligheten att göra det. Så var det för mig i alla fall. Tillfället fanns där och någonting glimmade till inom mig, som Saurons ring på botten av floden. Vi bär alla på den, ondskan; driften att förstöra, förgöra och härska.

Jag vill inte heller vara elak. Jag hoppas att jag kommer att hitta ett annat sorts förhållande, som inte bygger på maktspel, intriger och lögner utan på kärlek, tillit och ömsesidighet. (Vi får se hur det blir med det, jag börjar undra om de finns..) Dessvärre är jag rädd för att om tillfället skulle presentera sig igen så kanske jag skulle ta det i beaktande.. Det verkar som om jag gått från att vara osäker och deprimerad till att vara självsäker och aggressiv. Det känns lite märkligt, ovant, som att ha fel sko på fel fot, man kan gå men det är inte helt bekvämt och det känns just bakvänt. I och för sig så är en av mina övertygelser att om man varit i obalans länge, t.ex. hamnat för långt ut på skalan snäll och befunnit sig i zonen självutplånande lite för länge, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma tillrätta någonstans i mittzonen igen. Alltså måste man ut i andra änden av skalan, ut till zonen elak och stanna där ett tag för att hamna rätt igen.

Jag hoppas att det räcker med att tänka elaka tankar, men som det känns nu så är det tveksamt. Just nu känns det som att någon borde få lida.;) Men mest av allt känns det skönt att inte falla i känsloträsket igen så fort jag blir attraherad av en man= Undras vad han tyckte om mig? Undras om han kommer att försöka få tag på mig, han fick ju aldrig mitt nummer? Undras om han pratar om mig, frågar efter mig, osv, osv...
Usch och fy, där har jag varit alltför många gånger. Jag är äntligen min egen och jag tänker inte släppa in någon annan än en man som tycker om sig själv och är redo för kärlek, så det så!

Kram Tinnitus
(som också känner på sig att fortsättning följer på det här inlägget..)

Kärlek...

Vad är det som händer? Plötsligt är alla mina vänner tokkära och jag har plötsligt blivit enda singeln. Folk tycks bli förälskade på löpande band och jag bara står och tittar på. Det är inte lätt. När är det min tur? Det är så länge sedan nu? Så länge sedan det kändes rätt, sa klick, stämde.

Detta plus att jag ska börja jobba efter en månads semester gör att jag mår som en mosad bananfluga. Det är inget roligt. Ingen inspiration, det är bara tomt inuti. Jag observerar livet, jag är inte i det. Jag står på en plats ovanför eller utanför men inte i det som händer. Det finns väldigt mycket plats inuti mig just nu. Förut när jag sagt att jag kände mig tom så var jag snarare proppfull av känslor, nu är jag verkligen tom. Alla känslor kommer och går som små torra vindpustar. Trist. Det känns trist. Och skönt. Men mest trist. Och jag då????- skulle jag vilja skrika till Gud. När ska jag träffa Mannen i mitt liv???

Längtan

(skrivet med Van Morrisson Moondance i bakgrunden)

Jag brukade vara världsmästare i att längta. Jag älskade att känna längtan. Det var fullt av förväntan, förhoppningar, ouppfyllda önskningar och drömmar. Inget kunde gå fel i längtan, allt var bara möjlighet. Livet, glädjen, lyckan, det viktiga var alltid lite, lite längre fram i tiden. Där i landet imorgon så framstod allt så lovande. Inte alls så laddat och överväldigande som nuet. Imorgon, då, sen, var svalt, lockande och luftigt.

Sen helt plötsligt smällde det. Drömmar blev verklighet och jag stod helt oförberedd på hettan, svaveloset, blodsmaken i munnen. Jag sprang därifrån, smög tillbaka, flydde igen. Jag slogs för att hitta ordning i kaoset, men fick elden att brinna fortare med mina slag. Det glöder fortfarande, men bränslet är slut. Värmen kommer också att ta slut, bli till luft, rymd, kyla inget. Och nu framträder ordningen, tydligt och klart. Men nu är det försent.

Nu har jag smakat dem båda, både kylan och hettan. Dom är båda underbara, men bara en av dem är levande. Bara en av dem får mig att upptäcka nytt. Men jag blir alltid panikslagen när hettan kommer mot mig. Jag kan inte andas, tankarna far vilt i huvudet, jag kan inte se klart, kan inte tänka klart och känner mig till slut som om jag håller på att drunkna, att jag kämpar för mitt liv. Jag vill därifrån, upp, ut, vill ha luft eller något att hålla i, orkar inte bära kaoset. Och så börjar jag slå, gripa, pressa, fäkta, allt för att få fatt i något fast.

Det slutar alltid på samma sätt. Jag dödar elden. Och så blir det kallt och tyst och lugnt igen. Tid att drömma, vila, andas. Ensamt. Stilla. Hej längtan.

Men det håller på att förändras. Kanske har jag slungats in och ut ur elden tillräckligt många gånger nu för att jag ska förstå vad det är som händer, vad det är som går snett. Kanske börjar det också bli tydligare vad jag vill ha och vad jag vill vara utan. Jag hoppas att det är så, att jag håller på att lära mig av mina erfarenheter.

Idag saknar jag. Saknar en man som både var kyla och hetta och därför lättare att hantera. Men sedan tog hettan överhanden och jag fick panik ännu en gång. Såhär i efterhand tänker jag att det kanske var bra. Han var mer kyla än hetta och det jag drömmer om är en öppen, varm famn. Men jag längtar efter de stunder då han höll om mig, höll i mig och var en liten kärleksklump vid min sida, som tycktes söka skydd från den mörkaste storm. Men det jag längtar efter det skrämde mig också. Jag undrade om det var mig han höll i, eller sig själv. Nu undrar jag om sånt egentligen spelar någon roll. Ibland vet man inte själv vad det är man ser, om det är ens drömmar eller verkligheten. Och det gör kanske inget. Bara man behandlar varandra som det stjärnstoft vi är, med kärlek, tacksamhet, vördnad, ödmjukhet, förundran och respekt. Många vackra ord där. Men det är så jag hoppas att det blir, nästa gång.

Idag har jag också tänkt på min största kärlek hitintills. Sedan i förrgår har jag kunnat tänka på honom med genuin värme och tacksamhet för första gången sen det tog slut. Det tog mig tre år att komma hit. Det känns bra att vara här. Jag önskar att jag kunde tala om för honom hur mycket jag uppskattar vår tid tillsammans, men det går inte. Det finns något oavslutat mellan oss som väcks till liv så fort vi har någon form av kontakt. Och det slutar alltid illa. Så jag nöjer mig med att skicka vackra tankar till honom och hoppas att han känner dem som små varma vindpustar mot sin kind. Och kanske tänker han på mig just då och får för sig att slå mig en signal och så svarar jag och så kanske han säger, jag har tänkt på dig och så smälter mitt hjärta och så... Ja. Nej. Jag har inte släppt drömmen. Men jag har fler drömmar nu. Och det räcker långt.

Hetta-kyla-mannen får inga varma vindpustar. Han får ett medlidsamt leende. Än så länge.

Tinnitus (vars influensa nu gör sig påmind och tvingar henne att återgå till soffan)

Bob! Jag vet hur man gör!

.. kanske...
Jag läste Bob Hanssons blogg, Kärlek- hur gör man? Han undrar hur man håller ihop ett förhållande, om jag har förstått det rätt. Han önskar att han hade en fru, ett hus och barn, men förstår inte varför han inte lyckas skaffa det. Det har jag också funderat på för egen del. Mycket. Länge. Jag sa det till min psykolog häromdagen:
-Jag vet inte vad det är som binder människor till varandra!
Det var det sista jag sa innan timmen var slut, så jag fick inget svar. (Slump?)

Efter alldeles för många uppbrutna förhållanden, och nej jag tänker inte avslöja hur många- det förtroendet får vänta tills vi kommit varandra lite närmare, så blir frågan oundviklig. I synnerhet om man, som jag, har en dröm om att hitta "den Rätte" att leva med i lust och nöd.

Så nu har jag analyserat, observerat och läst, samlat fakta på olika sätt och kanske kommit fram till något som liknar ett svar. Jag ber att få förvarna dock. Ni som hoppas på ett slutgiltigt svar som ska lösa alla era problem var god läs föregående blogg "Söndagströst". Jag tror inte på definitiva svar. Jag tror på bättre frågor.

Här är lite av mitt insamlade material:

• En kollega till mig satt och berättade om sin relation till sin make. Av det hon berättade förstod jag att det aldrig går att ta sin partner för givet. Trots att man är gifta så kan man aldrig lita på den andre till hundra procent. Allt kan hända. Död, otrohet, förändring.

Detta skakade mig.
För mig har ringbytandet symboliserat den ultimata tryggheten. I nöd och lust till döden skiljer oss åt.

• En väninna till mig berättade om en av hennes vänner som blivit lämnad av sin partner sedan åtta år tillbaka. Han hade sagt till henne en dag att han ville ha en paus. Två veckor senare hade hon sett honom på stan med en annan kvinna. De var förälskade. Nu är de förlovade. Det gick på en månad. Efter åtta år.

Jag var chockad.
För mig har tiden tillsammans varit en ekvation som gick ut på ju mer tid tillsammans desto större trygghet.

• I min terapi har jag också sett hur stark min önskan om bekräftelse är. Bekräftelse på att jag är bra nog, snygg nog, smart nog, attraktiv nog. Denna starka längtan efter bekräftelse har gjort mig blind för vem jag får den av. Den har fått mig att ta skit från människor som inte alls brydde sig om mig.

Jag har levt på smulor. Det var trygghet för mig. Smulor kunde jag överleva på, de var enkla att få tag på eftersom ingen annan brydde sig om dem. Att försöka få en hel kaka var otänkbart. Det fanns för många orosmoment i ett sådant scenario.
Tänk om man valde fel kaka, tänk om det fanns en bättre kaka någon annanstans. Då fick man stå där och skämmas för att man gjort ett dåligt val.
Tänk om man tog ett bett av kakan, tyckte att den var underbar, och sen inte fick mer. Oh the horror. Då fick man stå där med skammen över att vilja ha men inte få.

Det jag har eltat (ännu en lysande fel/rättskrivning! jag skulle skriva letat) efter finns inte. Jag har kallat det man barn och hus, men det har bara varit symboler för gensvar, trygghet och kärlek. Och de kan komma i alla slags former. Frågan är bara vilka former jag kan acceptera.

Om det är trygghet jag vill ha, i form av fulllständig och ovillkorlig kärlek som aldrig tar slut, så måste jag inse att det tåget har gått. Den sortens kärlek kan man bara få av sina föräldrar(eller andra vårdnadsgivare). Alla andra relationer är ett givande och ett tagande där man alltid står sig själv närmast.

Och det här med att tro att det finns bättre kakor än den man valt.. Ni har väl hört ordspråket? Gräset är alltid grönare på andra sidan.
Vad är det för sätt att se på människor på egentligen? Vad har man för uppfattning om vad som ger en lycka då? Perfekt partner=perfekt liv? Vadå perfekt? Sen när blev perfektion intressant?

Det jag försöker säga är att det man tror att man vill ha kan vara lite mer komplicerat än det verkar. Så Bob. Mitt råd till dig är att ställa nya frågor. Vad är kärlek för dig? Vad är det du egentligen vill ha? Är det möjligt att få? Och varför vill du ha just det?

Av mitt lilla forskningsprojekt har jag kommit fram till det här:
1. Jag har letat efter bekräftelse och trygghet.
2. Jag har trott att detta fanns i en relation. Kärlek var något som skulle tillfredsställa min egna behov, behov som var omöjliga för någon annan att tillfredsställa= omöjlig ekvation.
3. Jag har totalt förbisett en viktig beståndsdel. Den andre. Var fanns nyfikenheten på den andre?

Slutsats(som grundar sig på fler erfarenheter än de ovan nämnda):
Tryggheten finns inte i ett förhållande. Den finns inuti mig själv. I att inse att allt är förändring. Ingenting varar för evigt. Vi har bara nuet. Och det är fantastiskt. Rädslan får ge vika för nyfikenheten och världen blir en annan.

Med denna slutsats i bagaget tänker jag inte längre bete mig som duvorna på Stortorget. Jag tänker inte leva på andras smulor. Jag tänker gå och beställa mig en trerätters på lämplig restaurang. För att jag kan. Och om någon har lust dela bord med mig så säger jag: Varsågod, slå dig ner!

kärleksfulla hälsningar
Tinnitus

PS. Om något i detta inlägg verkar oklart så är det för att författaren bara precis har börjat formulera sina tankegångar på detta ämne i ord. Med detta PS vill jag därmed lämna öppet för frågor och mothugg. DS

PS2. Skrivet med Ane Bruns ljuva stämma i bakgrunden. DS2