Young at heart

Jag slutade med tabletterna. Jag tog dem i sex dagar, sen ville jag inte mer. Jag blev trött, varje dag, hela eftermiddagen var jag helt groggy. Jag vill inte ha det så. Så jag slutade. Istället har jag bestämt mig för att inte lyssna på mina negativa tankar. Efter massor av år i terapi, observera psykodynamisk sådan, så har jag äntligen uppnått en grad av självacceptans som gör att jag kan skilja ut mitt självhat från mitt sanna jag. Jag har inte gått kognitiv terapi och jag tycker inte om monopolet de tagit på att uttala sig om tankar. Även om man går i psykodynamisk terapi så kan man prata om tankar. Och mina tankar går fortfarande på autopilot fastån jag gör mitt bästa för att ta tillbaka rodret.

För att uttrycka vad psykodynamisk terapi har åstadkommit: Mitt självomhändertagande har ökat, jag har mer tillgång till mina känslor, jag använder färre försvar, jag har förbättrat mina relationer, jag kan uttrycka vad jag känner i ord. Allt det här gör att jag känner mig lite tryggare i mig själv. Det finns mer än hat inuti nu. Ett litet utrymme har smugit sig in mellan mig och mina negativa tankar . Det som förut var jagsyntont har nu blivit jag dystont som man skulle uttrycka sig på psykologiska.

Men, det är en kamp nu mellan mig och autopiloten. Den har inte lust att släppa över kontrollen till mig. Det är smärtsamt att vara medveten om vad jag tänker om mig själv. Förut var det som en ström av utskällningar och okvädesord som bildade ett jämnt bakgrundsbrus, en vass ljudmatta som dock var jämn och därför hamnade någonstans precis bortom det medvetna. Nu däremot, har denna spikmatta fått ett asymmetriskt mönster där vissa spikar är längre än andra. Trycket blir ojämnt, smärtan blir skarpare och pockar på uppmärksamhet och jag blir medveten.

Kanske är det för att fler goda tankar har smugit sig in som de onda framstår som så mycket starkare. Det skapar en kontrast som inte funnits där förut. Det mörka blir mycket mörkare i närheten av ljus, som skuggor i en upplyst gränd. Jag visste faktiskt inte att jag hatade mig själv med en sådan intensitet. Tydligen tycker en del av mig att jag inte är värd jorden jag går på. Det gör mig ont. Jag är som ett mobboffer som aldrig får vara ifred. Det finns ingen toalett att gömma sig på, inga flyktvägar eller skyddsänglar. Det finns bara en skolgård i mitt huvud, utan rastvakter. Och det är alltid rast.

Ok, jag dränker ibland flödet i film, böcker eller med choklad. Inget av det är egentligen bra för mig. Chokladen kommer att ge mig diabetes, eller hjärtproblem och det känns inte bra att göra saker bara för att fly, men å andra sidan vill jag ge mig själv lite vila ibland. Jag måste ha usel karma. Jag tänkte häromdagen att jag började mitt liv på minus. Jag vill må bra och kunna ge till andra, men jag är så back i min personliga utveckling. Jag har kämpat i många år bara för att bli någorlunda normal. Ätstörning, depression, självdestruktiva handlingar av olika slag, ger minst femtio minus på skalan. Egentligen borde jag inte ha ett människovårdande yrke, jag har ju inte lärt mig att ta hand om mig själv ordentligt än. Men vad ska jag göra? Jag gör nog mest nytta när jag gör något jag tycker om att göra.

Jag går en yogainstruktörsutbildning nu. Den började i fredags. Jag försöker lyssna på undervisningen, men jag hamnar ofta i att observera mina egna tankar, negativa tankar.

Här är ett smakprov:

Hur dålig jag är i jämförelse med de andra, hur friska, glada och obekymrade de verkar. Hur avundsjuk jag är på de andra för allt de har upplevt, fått, har. Hur jag inte har något att ge, att jag borde ge upp, gå därifrån, lägga ner. Att jag inte duger någonting till.

Dessa tankar kanske alla haft någon gång, men för mig är de inte något som inträffar lite då och då. De är den enda reaktion jag har på allt som händer, allt. Bara när jag är själv och uppslukad av något så att jag inte tänker på mig själv, hör jag inte dem. Jag undrar uppriktigt om och i så fall vad jag har gjort för att förtjäna detta ständiga inre tillintetgörande av mig själv. Var jag fåfäng och självsvåldig, vårdslös, i ett tidigare liv? Vad är det för mening med att ha det så här? Finns det någon poäng med det som jag har missat?

Jag undrar också hur länge det som pågår nu ska fortsätta. Nu har jag blivit medveten om eländet inuti, men vad händer sen? Jo, visst, det har inneburit att jag har lite större förståelse för mig själv. Detta har i sin tur lett till att jag ibland kan acceptera att jag inte orkar med lika mycket som alla andra, att jag inte tycker samma saker är roliga som alla andra och att jag behöver mer tid för mig själv än vad andra behöver. Men jag vill ju inte att detta ska fortsätta.

Krishnamurti säger att man ska sluta försöka bli något annat än den man är. Att det i själva ansträngningen ligger ett fördömande och ickeaccepterande som bara leder till våld och hat. Vilket då innebär att jag är fast i det här tillståndet? Att min strävan att nå någon annanstans gör mig hänsynslös? Jag tror inte att jag förstår fullt ut vad han menar. Jag tror inte heller att jag förstår fullt ut vem jag är. Eller vad livet är. Eller döden.

Min pojkvän säger till mig; Var dig själv! och: Våga misslyckas! Hur ska jag våga det när reaktionen på ett misslyckande skruvar upp självhatet till orkanstyrka? Jag vill ju bara dö när jag misslyckas. Inte dö, jag vill döda mig. Det är ingen rolig känsla kan jag tala om, den är sjukt skrämmande. Det hat som finns inom mig skrämmer mig med sin styrka.

Det finns så mycket i en människa. Det hat jag bär inom mig bär vi nog alla inom oss, men det är mer eller mindre aktivt. Det är en potential, på samma sätt som kärleken är en potential. Jag hoppas min kärlekspotential någon dag blir större och starkare än min hatpotential.

Massor av kärlek till er, mina följeslagare. Nu ska jag göra min läxa.

Kram från Tinnitus

Halo

Jag slog upp en sida i Bhagavadgitan idag. Jag har fått en liten miniversion av min yogalärare. Jag klarar inte att ta mig igenom stora mängder text för tillfället. Fragment räcker. Små pusselbitar. Så klart klagar min inre surgubbe på det och tycker att det enda rätta är att fördjupa sig i något, annars kommer jag att bli okunnig, ytlig och olycklig hela livet. Surgubben är framtidsfixerad. De flesta av hans meningar innehåller ett: Annars...

Olycksbådande, han är som soundtracket för en skräckfilm. Han bygger upp stämningen, sakta, sakta, spelar på de låga tonerna, för att sedan BOM! trycka på alla tangenterna samtidigt. WAAAAA!

Det är för mycket framtid nu. Jag känner hur jag blir indragen i den hela tiden och jag är inte där. Jag är här. I min lägenhet. Snö utanför. Framför datorn. I vardagsrummet. Och jag läser:

"Arjuna said: You extol (prisar) Sankhyayoga (the Yoga of Knowledge) and then the Yoga of Action. Pray tell me which of the two is decidedly conducive to my good.

Sri Bhagavan said: The Yoga of Knowledge and the Yoga of action both lead to supreme Bliss. Of the two, however, the Yoga of Action (being easier of practice) is superior to the Yoga of Knowledge.

The Karmayogi who neither hates nor desires should be ever considered a renouncer. For, Arjuna, he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
(Vers 5. 1-3)

Och det är den där sista meningen som tar mig. ".. he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."

Craving-Aversion. Attraction-Repulsion. Raga-Dwesha. Åtrå-avsky. Men strävan efter upplysning, det är ju också en strävan, det är ju också ett begär. Det är inte logiskt att säga att att det är behovslöshet som är den sanna friheten eftersom det är ett begär i sig att nå den. Paradox.

Det är en önskan om att nå någon annastans än där man är. Även fast vi redan är upplysta och det bara är våra hjärnor som ska hinna ikapp. Det är så det känns, som att jag håller på att komma ifatt mig själv. Med terapins hjälp bygger jag livspusslet och jag ser det som en helhet, mer och mer. Jag har en trasig historia, men nu gör jag den hel. Jag hade inte kunnat göra det tidigare, det hade gjort för ont. Nu kan jag börja se varför jag känner det jag känner, varför jag reagerar som jag gör.

Jag tänkte skriva att jag kan se varför jag blivit den jag är, men jag är inte min historia. Min historia påverkar mig, men jag är mer än den. Jag är nuet och min framtid också. Kanske mer än så, det vet jag inte, än.

Men trots all denna kunskap så känner jag mig fångad. Ständigt. Som att någon, jämt, håller mig i jackan, i kragen, i örat, trycker upp mig mot en vägg, tränger in mig i ett hörn. Jagad, men fångad, på samma gång. Jag hålls i kopplet, dras framåt, tvingas tillbaka, men jag får aldrig hålla min egen takt, jag får aldrig hitta min egen väg.

Det är denna fångenskp jag vill vara förutan. Jag vill vara min egen. Jag vill styra mitt eget liv. Jag vill lyssna till min egen röst, till mitt eget ord, till min egen känsla. Leva, utan gränser, utan stängsel, galler, grindar. Ut, jag vill ut!

Jag vill upptäcka livet. Jag vet att jag är fast i The Matrix och jag vill öppna ögonen, se utanför allt som människan skapat. Jag vill se sanningen. Jag vill se vem som håller i kopplet och få den att släppa.

Jag är rädd för imorgon. Jag är så rädd. Jag vet vad som kan hända. Om det går fel, om något händer så kommer jag att vilja döda mig igen. Jag vill inte känna så fler gånger. Det kanske är bäst att jag ställer in. Jag känner ju hur det ligger och lurar. Surgubben har inte dykt upp utan anledning. Han är springpojke åt Det Stora Hatet.

Det dök upp för snart två år sedan. Jag vet inte vad som lockade fram det. Men fram kom det och har varit med mig sedan dess. Det dyker upp ibland, när jag vill något, önskar något, hoppas på något. När jag blir ett litet beroende barn igen, då kommer det, väller in som en stor, svart skugga längs min vita vägg. Tornar upp sig inuti mitt hjärtas väggar och blodet förvandlas till rakblad, nålar, forsar genom mig och försöker öppna mitt skinn. Det är inte kniven som vill in, det är blodet som vill ut.

Jag skär mig inte. Det har jag aldrig gjort. Men tankarna på det söker mig ibland. DSH vill att jag ska dö. Dö för egen hand. Det slutgiltiga straffet för min oduglighet som människa.

Han tror att han ska träffa en normal människa imorgon. Hur ska han reagera när han märker att jag är något annat?

Alla systrar, glöm inte att ni är vackra. Att livet strömmar i er, lika mycket som döden. Och att ni är lyskraft och kärlek utan slut. Jag ska aldrig sluta kämpa för såna som oss. Jag ska få oss att lägga vapnen, att springa på lätta fötter över gröna ängar och låta ljuset genomströmma oss.

Om han vill gå med mig, om han är den som vågar, så är han välkommen. Om han är den som förstår, att bakom det hårda finns det mjukaste han någonsin hållt. Det finns andra som kommit nära, men som inte orkat, som inte velat känna allt det mörka, men som gärna velat dela det ljusa. De kan inte acceptera att det lever sida vid sida. Att det inte finns ljus utan mörker, inte kärlek utan sorg. Jag har lyskraft starkare än de flesta, men mitt mörker sträcker sig milsvitt omkring.

Vågar du leva i växlingarnas värld, där sommar bor granne med vinter och extas med döden?

Kramar från Tinnitus, som lyssnar på Melissa Horn och känner stormen vina inuti.

Harm

Nej, inte harm som i no harm done, utan harm som i :

Ängslan, sorg, gråt, harm, förtret
pina, kval, olycklighet
Äre mina följesvenner
som mig kvälja natt och dag
mitt behag
är, att jag av tiden känner
deras lag.

Lasse Lucidor

Jag slog upp resentment idag och fick då fram två präktiga svenska ord: harm och förbittring. De är underbara! De är som två sura, förtorkade, gamla överklassgubbar, som "sätter kaffet i vrångstrupen" när de läser om "dagens ungdom" och som fnyser högt åt sjukskrivning (Lättja! Det är väl bara att bita ihop och jobba på!) och åt depression (Högst modernt påfund, på min tid kallades det att sitta och tycka synd om sig själv minsann!)

Jag vet inte varför de är så oemotståndliga för mig. Hade jag träffat de här männen i verkliga livet hade jag blivit topp tunnor rasande av deras trångsynthet och översitterifasoner. Men som ord är de högst angenäma. Jag tycker om högdragna, snorkiga ord. Ord som gör att man automatiskt, som om det vore genetiskt betingat, snörper lite på munnen och ser ut som att man svalt en citron eller som om katten släpat in något. Det är skönt att vara sur, oresonlig och snorkig ibland, om så bara för den sekund som det tar för en att väva in ordet i en mening. Speciellt om man är som jag är i vanliga fall. Trevlig.

Jag är så jävla trevlig. Tidigare ikväll satt vi några stycken på ett ölhak och pratade om hur vi var som barn. Jag beskrev mig själv som en "trained monkey". Det är så galet sorgligt och så otroligt vackert på samma gång. Jag gjorde ALLT för att vara mina föräldrar till lags. Jag älskade dem med en slags skulddriven raketbränslekraft som fick mig att foga mig i allt för att göra dem glada, få uppmärksamhet och någon slags bekräftelse på att jag dög som människa. Det var:
1. Inte lätt och
2. Fruktlöst.

De fortsatte vara självupptagna, hänsynslösa, otåliga och krävande. Och de hatade varandra, med intensitet och passion. Det var det enda de var riktigt engagerade i, och det enda de var överens om. Nu förstår jag att de trots skilsmässa och nya relationer aldrig slutade älska, hata, älska att hata varandra och hata att älska varandra. Då förstod jag ingenting. Jag visste bara att inget var som det borde vara och byggde av detta faktum den välkända ekvationen som gick ut på att det någonstans var allt mitt fel och således mitt ansvar att göra det bra igen.

Min lillasyster var bestämd från födseln. Ingen kunde få henne att göra något hon inte ville. Hon föddes med en självklarhet, integritet och pondus som jag bara kunde drömma om. Vi har levt väldigt olika liv, jag och min lillasyster. Hon har villa, man, barn och Volvo. Det har inte jag. Hon har jobbat på ett och samma företag hela sitt liv. Det har inte jag. Hon är smart, snygg och otroligt charmig. Det är jag med;)

Vi var alltid ovänner, jag och min syster. Under hela vår uppväxt slogs vi, skrek åt varandra, ljög och skvallrade till mamma om vad den andre hade gjort. Min mamma tog alltid min lillasysters parti. Hon var själv lillasyster och visste "hur svårt det var"(läses med extremt barnslig och överdriven röst, gärna med lite grimaser till). Jag kommer ihåg ett enda tillfälle då vi hade roligt tillsammans. I övrigt var det mycket harm och förbittring. Ondskefulla, ruttnade tankar och fantasier som luktade härsket av hat och avund.

Så idag på jobbet, när det kom upp avundsjuka i en diskussion, hade jag inte svårt att relatera till detta begrepp. Jag gick direkt efteråt in på nätet och började leta upp artiklar om avund. Jag hittade massor. En författare menade bl a att man skulle vända "neurotic resentment to mature assertiveness"( eller om det var "aggression"). Därav resentment-sökningen (se ovan). Han ansåg att det viktigaste var att stå för att man var avundsjuk, för då kunde man börja göra något åt sitt eget liv istället för att lägga massa energi på att dölja sina känslor. Fler intressanta artiklar handlade om avundsjuka på jobbet och/eller i hemmet och hur det kunde leda till våld och mord.

Jag tänkte många mordiska tankar om min syster. Hon fick ta en del stryk också, men det är preskriberat nu. Jag hatade henne med glöd och hetta. Jag harmades över att hon alltid fick rätt, och att hon inte behövde fjäska som jag för att få det hon ville ha. I min ögon var hon djävulen själv. När jag ser tillbaka på det nu så tänker jag att mycket av den frustration jag kände nog kom från situationen med mina föräldrar. Men hon fick ta smällen. Hon och jag. Tack och lov är vi vänner nu, med mycket kärlek för varandra. Det är inte helt lätt eftersom vi är väldigt olika, men vi försöker.

Jag såg en kortfilm för något år sedan, om syskonvåld. Någon hade intervjuat människor som berättade om hemska saker som de gjort mot sina syskon när de var små. Man hörde olika berättarröster och så hade dom filmat stillbilder på barn. Det var brutalt. Någon hade försökt dränka sitt syskon, en annan hade sprungit efter sitt syskon med kniv och skrikit: Jag ska döda dig! När syskonet lyckats springa in på toaletten och låsa dörren hade efterföljande syskonet huggit kniven i dörren med våldsam kraft. En tredje hade slagit sitt syskon med en hammare. Alla berättelserna (ca sex stycken) handlade om små barn, fem till tio år gamla. Jag tror inte att det är något ovanligt. Men det är skrämmande. Och fascinerande för en beteendevetare som jag.

Jag har börjat tänka på det en hel del. På våld, aggression, hat och avund. På hur starka drivkrafter de är för mänskligt beteende. Det gör mig nyfiken. Jag har själv aldrig känt så mycket ilska som jag gör nuförtiden. Jag är arg jämt. Jag börjar misstänka att jag varit det förut också men omedvetet. Nu är jag fullt medveten om hur arg jag är. Tydligen så harmas jag dagligen, timsligen, nästanpå minutsligen. Jag har blivit en argbigga. Hur gick det till? Jag som är så TREVLIG.

All ilskan har lagt sig på hög och väntat, och nu vill den ut. Men hellre det än att gå runt och känna harm och förbittring, eller? Gud vare nådig den som kommer i min väg. Då ska jag kasta garnbollar på dem!

Tinnitus (som både uppskattar och fruktar sitt nya(?) sinnestillstånd)