Halo

Jag slog upp en sida i Bhagavadgitan idag. Jag har fått en liten miniversion av min yogalärare. Jag klarar inte att ta mig igenom stora mängder text för tillfället. Fragment räcker. Små pusselbitar. Så klart klagar min inre surgubbe på det och tycker att det enda rätta är att fördjupa sig i något, annars kommer jag att bli okunnig, ytlig och olycklig hela livet. Surgubben är framtidsfixerad. De flesta av hans meningar innehåller ett: Annars...

Olycksbådande, han är som soundtracket för en skräckfilm. Han bygger upp stämningen, sakta, sakta, spelar på de låga tonerna, för att sedan BOM! trycka på alla tangenterna samtidigt. WAAAAA!

Det är för mycket framtid nu. Jag känner hur jag blir indragen i den hela tiden och jag är inte där. Jag är här. I min lägenhet. Snö utanför. Framför datorn. I vardagsrummet. Och jag läser:

"Arjuna said: You extol (prisar) Sankhyayoga (the Yoga of Knowledge) and then the Yoga of Action. Pray tell me which of the two is decidedly conducive to my good.

Sri Bhagavan said: The Yoga of Knowledge and the Yoga of action both lead to supreme Bliss. Of the two, however, the Yoga of Action (being easier of practice) is superior to the Yoga of Knowledge.

The Karmayogi who neither hates nor desires should be ever considered a renouncer. For, Arjuna, he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."
(Vers 5. 1-3)

Och det är den där sista meningen som tar mig. ".. he who is freed from the pairs of opposites is easily freed from bondage."

Craving-Aversion. Attraction-Repulsion. Raga-Dwesha. Åtrå-avsky. Men strävan efter upplysning, det är ju också en strävan, det är ju också ett begär. Det är inte logiskt att säga att att det är behovslöshet som är den sanna friheten eftersom det är ett begär i sig att nå den. Paradox.

Det är en önskan om att nå någon annastans än där man är. Även fast vi redan är upplysta och det bara är våra hjärnor som ska hinna ikapp. Det är så det känns, som att jag håller på att komma ifatt mig själv. Med terapins hjälp bygger jag livspusslet och jag ser det som en helhet, mer och mer. Jag har en trasig historia, men nu gör jag den hel. Jag hade inte kunnat göra det tidigare, det hade gjort för ont. Nu kan jag börja se varför jag känner det jag känner, varför jag reagerar som jag gör.

Jag tänkte skriva att jag kan se varför jag blivit den jag är, men jag är inte min historia. Min historia påverkar mig, men jag är mer än den. Jag är nuet och min framtid också. Kanske mer än så, det vet jag inte, än.

Men trots all denna kunskap så känner jag mig fångad. Ständigt. Som att någon, jämt, håller mig i jackan, i kragen, i örat, trycker upp mig mot en vägg, tränger in mig i ett hörn. Jagad, men fångad, på samma gång. Jag hålls i kopplet, dras framåt, tvingas tillbaka, men jag får aldrig hålla min egen takt, jag får aldrig hitta min egen väg.

Det är denna fångenskp jag vill vara förutan. Jag vill vara min egen. Jag vill styra mitt eget liv. Jag vill lyssna till min egen röst, till mitt eget ord, till min egen känsla. Leva, utan gränser, utan stängsel, galler, grindar. Ut, jag vill ut!

Jag vill upptäcka livet. Jag vet att jag är fast i The Matrix och jag vill öppna ögonen, se utanför allt som människan skapat. Jag vill se sanningen. Jag vill se vem som håller i kopplet och få den att släppa.

Jag är rädd för imorgon. Jag är så rädd. Jag vet vad som kan hända. Om det går fel, om något händer så kommer jag att vilja döda mig igen. Jag vill inte känna så fler gånger. Det kanske är bäst att jag ställer in. Jag känner ju hur det ligger och lurar. Surgubben har inte dykt upp utan anledning. Han är springpojke åt Det Stora Hatet.

Det dök upp för snart två år sedan. Jag vet inte vad som lockade fram det. Men fram kom det och har varit med mig sedan dess. Det dyker upp ibland, när jag vill något, önskar något, hoppas på något. När jag blir ett litet beroende barn igen, då kommer det, väller in som en stor, svart skugga längs min vita vägg. Tornar upp sig inuti mitt hjärtas väggar och blodet förvandlas till rakblad, nålar, forsar genom mig och försöker öppna mitt skinn. Det är inte kniven som vill in, det är blodet som vill ut.

Jag skär mig inte. Det har jag aldrig gjort. Men tankarna på det söker mig ibland. DSH vill att jag ska dö. Dö för egen hand. Det slutgiltiga straffet för min oduglighet som människa.

Han tror att han ska träffa en normal människa imorgon. Hur ska han reagera när han märker att jag är något annat?

Alla systrar, glöm inte att ni är vackra. Att livet strömmar i er, lika mycket som döden. Och att ni är lyskraft och kärlek utan slut. Jag ska aldrig sluta kämpa för såna som oss. Jag ska få oss att lägga vapnen, att springa på lätta fötter över gröna ängar och låta ljuset genomströmma oss.

Om han vill gå med mig, om han är den som vågar, så är han välkommen. Om han är den som förstår, att bakom det hårda finns det mjukaste han någonsin hållt. Det finns andra som kommit nära, men som inte orkat, som inte velat känna allt det mörka, men som gärna velat dela det ljusa. De kan inte acceptera att det lever sida vid sida. Att det inte finns ljus utan mörker, inte kärlek utan sorg. Jag har lyskraft starkare än de flesta, men mitt mörker sträcker sig milsvitt omkring.

Vågar du leva i växlingarnas värld, där sommar bor granne med vinter och extas med döden?

Kramar från Tinnitus, som lyssnar på Melissa Horn och känner stormen vina inuti.