Release me

Jag drömde om honom i natt.
Honom som jag ännu inte har träffat och som med drömmen blev ännu verkligare. Som om jag faktiskt lärde känna honom genom att drömma om honom. Han kom i alla fall närmare mig. Mina känslor, önskningar och behov blev väldigt mycket tydligare.

Drömmar. Mening. Min kropp är ett spänningsfält, jag står ibland inte ut med all energi som strömmar genom mig. Jag kan känna blodet strömma i mina ådror, cellernas arbete, synapser hjärnan, impulser som färdas genom kroppen ut i muskler och blir handling, hjärtat som slår, hormoner som utsöndras. Jag undrar hur många aktiviteter som pågår i min kropp varje given millisekund.

Jag tycker att det är spännande. Det finns ju teorier om att introverta har en högre inre aktivitetsnivå och därför inte behöver lika stark stimulans som extroverta för att uppleva samma styrka i känslorna. Eller som de som varit stressade länge som hela tiden har en hög kortisolhalt i kroppen och därför inte behöver mycket stimulans för att känna sig stressade.

Det skulle också kunna vara så att vi (jag placerar mig då i kategorin introverta) har en högre introceptiv uppmärksamhet och därför reagerar snabbare och starkare på det som händer inuti vår kropp. Av vilken anledning man utvecklar en sådan förmåga eller om den är genetiskt betingad eller om det som sagt är så att vi har en högre aktivitet inuti eller om våra sinnen är känsligare eller, eller, eller.

Hur det än är så finns det ett överlevnadsvärde i uppmärksamhet. Det är ju den som ska skydda oss ifrån fara. Men hur är det när man upplever faran som inifrån kommande, som vid hypokondri och ångest?
Är det ett sätt att inte reagera på omgivningen, att skydda sig från konflikter. Är det en kvarleva från en barndom där man inte fick reagera på sin omgivning, utan tvingades hantera alla känslor inuti? Extremt höga krav på inre reglering ledde till övertygelse om att detta är det enda sättet att hanetra känslor. Jag märker ju själv att jag inte använder mina känslor i mina relationer. Jag noterar dem i situationen, döljer dem, för att sedan bearbeta dem på egen hand. Precis som när jag var liten och ingen ville lyssna.

Jag tycker inte om stämplar, diagnoser, etiketter, det vet ni som läst tidigare inlägg. Varför? För att jag tror att de begränsar, förenklar, reifierar. Det finns inget annat än förändring!

HÖR NI DET? FÖRSTÅR NI DET?

Visste du att alla celler i din kropp är utbytta efter sju år? Det inkluderar ditt skelett och din hjärna. Din kropp förnyar sig själv, hela, hela tiden, men ändå vill vi tro att vi är beständiga, både fysiskt och psykiskt. Någonting, kanske vår rädsla för ovisshet, osäkerhet, det okända, gör att vi låser in oss i små, små fållor och kastar bort nycklar.

Jag vill ha en diagnos! - Kravet kommer hela tiden, både från patienter och behandlare. Varför?? Så att ni inte behöver lyssna, omvärdera, följa, engagera er? Så att ni kan luta er tillbaka och tro att ni vet allt och aldrig mer behöver ifrågsätta, undra? Till vilken nytta? Vad kommer de här lögnerna att ge er?

Jag förstår inte hur jag ska kunna behålla mitt förnuft om jag fortsätter jobba i psykiatrin. Om jag ska ta i ordentligt så undrar jag hur jag ska kunna behålla mitt förnuft i det här samhället. Det finns så mycket åsikter och så många system, och alla är så ihärdiga i sina försök att definiera, avgöra och uttala sig om saker som vi vet så väldigt lite om. Som varför vi är här och vad vi ska göra med vår tid här och vad vi egentligen är. Ni vet, essensen.

Jag blir arg. Och less. Och försöker ideligen tvätta bort alla övertygelser ur mitt huvud. Bort med dem, bort! De är parasiter i min hjärna som försöker få mig att sluta växa som människa. Hostile takeover.

Så min uppmaning, för dagen och för livet är:

Ifrågasätt!

Det är bara frågor som leder utvecklingen framåt, som ökar kunskapen. Inte svar. Ett av kriterierna för ett välgjort forskningsarbete är att det ska leda till nya frågeställningar. Tänk på det. Mycket. Och länge. Och ofta.

Kram från Tinnitus, som är arg som ett bi för att hon inte vill anpassa sig men kanske måste.