Han tuggar kex

Jag är arg. Rasande närapå. Inte nog med att jag pga plikttrogenhet tvingat mig till jobbet varenda dag den här veckan när jag egentligen borde vara hemma och sova som min kropp skriker till mig att göra. Dessutom tvingas jag svara på samma fråga flera gånger om dan. The million dollar question: Har du fått veta om du kommer att få din anställning förlängd?
Och så svarar jag samma sak, varenda gång: Nä, jag kommer inte att få veta det än på ett tag.

Dom kan inte släppa det, kollegorna. Jag förstår att de frågar för att visa omtanke och att jag har deras stöd. Jag vet ju att de vill att jag ska fortsätta. Men det är ju så jobbigt att behöva säga det om och om igen. Jag känner mig dum som bara går och väntar på att få besked. Det är ju så det ser ut i deras ögon i alla fall. Som att jag inte hade något annat att välja på. Allt det där är ju mina farhågor om vad dom tänker om mig. Min fasa är ju att framstå som beroende av någon annan eller något som någon annan kontrollerar, att behöva något.

Hjälplös, beroende, sårbar, osäker, ledsen, det var sånt som man inte fick vara för min mamma. Man skulle vara självständig, stark, självtillräcklig, smart och glad. Man skulle helst inte vara fet och ful heller. Det var inte så att man fick lov att vara både och, så där som normala människor är. Nä, man skulle vara en framgångsmaskin, stereotypen för den framgångsrika kvinnan.

Mamma tyckte inte om när man var ledsen, eller orolig. Hon tyckte inte om att jag var känslig och hade lätt för att gråta. Att jag hade lätt för att skratta var bra, men det kompenserade inte min sårbarhet i hennes ögon. Och hon tyckte absolut inte om att jag var beroende av henne. Fast jag var hennes barn. Det spelade ingen roll om jag var fem eller femton.

Jag tycker synd om henne. Hon var en klok kvinna, hon måste ha varit smärtsamt medveten om hur otillräcklig hon var som mamma. Hon reagerade på det precis som en man, hon arbetade för att hålla skulden och sorgen borta. Skämde bort oss med presenter och semestrar.

Skulle min mamma behövt en psykolog? Ja. Är det därför jag blev psykolog? Vet inte. Jag lärde mig ju i tidig ålder att lyssna, jag var hennes utvalda, anförtrogna. Det var troligtvis då jag lärde mig att förhålla mig till det okända också. Jag förstod ju inte mig på henne, men gud vet att jag försökte.

Jag lärde mig andra saker också, som inte var så bra. Jag lärde mig att man ska få skuldkänslor om man ber om uppmärksamhet, att man ska skämmas om man visar kärlek och sårbarhet och att ens viktigaste funktion är att finnas till för någon annan, inte för sin egen skull.

Tack min kära psykolog för att du lockat fram min sårbarhet igen, jag är dig evigt, oändligt, världsrymdstort tacksam.

Inte för att jag är klar än, jag ska ju på nåt sätt få ihop det där med relationer också.. Men jag känner hopp, massor av hopp och tillförsikt inför framtiden.

Världen är öppen, världen är min och jag är världens. Det kommer att gå bra det här.

kramar, från Tinnitus, som ska ha öronproppar på jobb i morgon och bara nicka och se lite lagom lidade ut.

PS. Jag är inte orolig för vad som ska hända med min jobbsituation. Jag vet av erfarenhet att det ordnar sig. DS