Outside your window

Livet.. Jag visste att stora saker var på gång, men så här stora kunde jag inte föreställa mig.
Vad ska hända härnäst?
Vad ska toppa det här? Vad toppar kärleken?
Inget. Ni vet det och jag vet det. Inget är större än kärleken.

Så är det. Tinnitus är kär.
Berätta det inte för honom. Inte än.
Jag vill spara på orden, ge dem när allt landat och fått sin plats.

Jag är livrädd. För att bli sviken och sårad. För att såren ska rivas upp på nytt och självförtroendet rämna. Jag utsätter mig för risker. Stora risker.

Lustigt. Vartenda steg känns som ett slag på en gong-gong in i framtiden. Det är stort, dramatiskt, ödesmättat. Vad är vi? En man och en kvinna som mötts. Inget mer.
Men det är inte så det känns. Det känns som något mycket mer, som att historia blir levande och att generationers ögon följer våra rörelser.

Men som nu, när jag skickat meddelande, och inte omedelbart får svar, då är det som att Döden ligger under sängen och väntar på att jag ska somna. Som att ligga i giljotinen, stå med ögonbindel med ryggen mot en vägg, spännas fast för injektion, hela min kropp blir till en pulsåder synlig under tunt lager hud, ömtålig, livsbärande. Ett stort sår öppnas på framsidan av kropp och jag känner mig avskalad, rå. Det är inte rimligt. Men det är så det är. Det är så jag är. Sårbar.

Den finaste mening jag någonsin läst är denna:
Bär ditt barn som den sista droppen vatten.
Björn Ranelid skrev den, titeln på en av hans böcker. Jag har inte läst boken, tror inte att jag skulle tycka om det han skriver. Men meningen. Orden. Den tar mig. Det är så jag behöver älskas. Jag hoppas han förstår det. Jag hoppas han klarar det. Det är så jag vill älska honom.

Kärleken. Den kommer som om det var det mest självklara i världen. Kanske vet den om att den aldrig är en objuden gäst. Den tar sig in i mitt hem, i mitt hus, i mitt liv med en hemtamhet som chockar mig. Som om den redan kände mig. Som att en del av mig gjort upp planer med kärleken i smyg, och nu är tiden för överraskningen här.

Kärleken han ser inte ut som de andra. Jag har bytt mina alver mot en hob. Han är min Samwise Gamgee. Han känns inte som de andra heller. Han känns inuti mig så som mitt skogsrå kändes, men utan smärtan, utan besattheten, utan skammen. Jag vill bara hålla hans lilla hand och känna det mjuka men starka. Han kallar mina händer för dasslock. Och det gör mig inget. Han får skämta om mig. För mig är det stort. Jag blir inte ledsen, jag bara daskar honom i rumpan med ett av locken.

Systrar, vänner, älska er själva. Ta hand om er. Bär er själva som den sista droppen vatten. Ni är gjorda av kärlek, ni är kärlek. Ni är stjärnstoft, drömmar, längtan och hopp, ni är allt det vackra i livet. Ni är ögonen som kan se miraklen, hjärtana som kan känna kärleken, kropparna som kan uppleva undret. Ni är universum, världsrymder och galaxer.

Snart är 2009 över, snart börjar ett nytt år. Dröm om det, dröm om det nya. Dröm era vackraste drömmar och känn hur marken bär er när ni sätter ner fötterna på golvet i gryningen.

Kramar från Tinnitus, som är tacksam över alla systrar därute och för att undrens tid inte är förbi.