O helga natt

Jag har fått dåliga nyheter. Tror jag. Jag kommer troligtvis inte att få förlängt på jobbet. I fredags på julfesten så pratade de om nya projekt som ska startas upp nästa år, det lät hemskt spännande. Men sen å andra sidan, jag har ju ingen aning om vad framtiden håller i beredskap åt mig. Bara för att jag har svårt att föreställa mig en bättre plats att verka på, så betyder inte det att det inte finns någon. Som sagt, livet har ofta bättre fantasi än vad man själv har.

Så jag får väl landa i att jag tycker att det känns tråkigt att behöva lämna det jag troligtvis måste lämna, men jag ser samtidigt fram emot det som väntar. Jag märker dessvärre hur självförtroendet börjar svikta av detta bakslag, Min inre surgubbe har börjat väsnas igen. Han kan bli riktigt högljudd och besvärlig. Det är han nu. Han sitter och skriker okvädesord och kritik och viftar med sin käpp. Han är riktigt exalterad, som att han bara bidat sin tid, laddat krafterna och väntat på att jag ska bli tillräckligt sårbar. Då har han sin chans att göra sin stämma hörd.

Han säger sånt som jag är mest rädd för ska vara sant. Att jag inte har någon fantasi. Att jag är tråkig. Att jag kommer att gå ner mig igen. Jag hatar honom.

Nu ska jag gå på bio och strunta i honom ett tag. Sen måste jag komma på vad jag ska göra åt honom. Han är så himla lurig. Han får mig att tro att det är sant, det han säger. Som om orden kom från Gud. Det gör dom inte, men det kommer jag inte på förrän långt senare. Som nu. Han är arg nu, jag märker det. Han tycker inte om när jag käftar emot.

Kramar från Tinnitus, som önskar hon kunde ta ett foto på gubben och sätta julskägg och tomteluva på honom, det skulle han inte gilla.