Shiny happy people

Tinnitus har haft en helvetesvecka kan jag meddela, ifall ni inte har märkt det. Idag har helvetet börjat lätta, som svarta dimmor som täckt marken sakta lyfter mot himlen och lämnar sikten klar.

Saker faller på plats.

Imorse mediterade jag efter yogan. jag var besviken efteråt. Jag hade på känn att underverk skulle ske under meditationen, det gjorde det inte. Men något hände. Det tog ett litet tag, men sen smög sig något annat på. Försiktiga små glimtar av Lugn. Sinnesro. Stillhet.

Yogan, meditationen, psykologsamtalen, alla hjälps dom åt att skapa det där lilla glappet mellan mig, mina tankar och mina känslor. Andrum. Utrymme för reflektion. Insikt om att känslorna är känslor, tankarna är tankar och jag är jag.

Vad nu jag är. Men jag är inte mina tankar eller mina känslor i alla fall. Jag är både dem och så mycket mer. Inom yogan kallas tankarna och känslorna för maya, illusion. Sinnets spratt för att dölja vår sanna natur för oss. Varför sinnet nu skulle vilja göra det. Men det funkar så. Bortom känslorna och tankarna finns något annat, som är fritt från rädsla och oro, ilska och hat.

Min gode vän R var nyss på besök, vi drack te och pratade. Vi gick en promenad och pratade. Han är en vis man. Han vet inte om det själv, men han är otroligt klok. Som en gammal man, som levt livet och smakat på sött och salt och sett bortom kaos och förvirring.

Ni vet hur gamla kan vara. Lugna, trygga, godmodiga, tålmodiga. R är just så, när han inte är nere i en svacka dvs. Men nu när jag tänker efter så är dessa egenskaper inte begränsade till gamla,dom kloka finns i alla åldrar. Jag såg en dokumentär häromdagen om en gata i en förort till London. Med i den var bla en liten kille som var precis sådär enkel och klok, som om han levat i tusen år och sett allt och uppnått det där tillståndet av.. Jämvikt.

Equanamity. Detta gäckande tillstånd som när jag är i det får mig att känna mig ett med världen. Det varar itne dock, det kommer alltid någon förändring som skakar om och skakar mig ur denna lilla hängmatta av lycka. Som nu, när jag står inför utmaningar av alla de slag, med kärlek och arbete och familj. Jag har inget arbete, ingen trygghet, akassan trilskas och pengarna är slut.

Jag tänker på pengar hela tiden. På att jag inte har dom, på att jag vill ha dom, på om jag nånsin kommer att få dom, på om jag egentligen har förmågan att skaffa dem, osv. Kärleken granskas under lupp för att upptäcka minsta trassel som skulle kunna växa till en ogenomtränglig härva. Syster som sviker när nöden är som störst skapar ytterligare sprickor i fundamentet. Mitt hus svajar, kommer det att rasa och jag bli hemlös?

Allt jag vill är att vara mig själv, i mig själv, omfamna mig själv helt och fullt och aldrig släppa taget. Men självtvivlet har gnagat på mig natt och dag, fått mig att drömma om dumpade lik på nätterna och misstänka annalkande katastrofer runt varje hörn på dagarna.

Nu fredag. Jag. Min dator. Och tankar som stillats. Tvivel som stillats. Tillit som växer i bröstet. Kärlek, hopp, tilltro. R sa att varje gång vi står inför en utmaning så är det som att vi går tillbaka ett steg i vår utveckling innan vi kan gå framåt. Ja. Just det. tack R. Jag borde ju veta. Men jag kunde inte se det så. Jag såg det som en svacka utan slut. inte som en fas utan som något slutgiltigt. Jag förändras, utvecklas, varje dag. Jag går framåt, även om jag dras bakåt ibland.

Utmaningarna finns kvar, men jag ligger inte ner inför dem. Inte just nu i alla fall. Mitt liv fick perspektiv och jag förstod plötsligt min ordlöshet efter att jag uttryckt mina tankar för R. Jag växer in i något nytt och ut ur något annat. Och jag kommer att behöva ett nytt språk i det nya. Nytt språk, nya tankar och nya känslor. Nu är jag i tomrummet mellan det gamla och det nya, det är luddigt och ordlöst där. Det får vara så. Det går över.

Kram från Tinnitus, som önskar att hon kunde ta med alla på den här resan.

O helga natt

Jag har fått dåliga nyheter. Tror jag. Jag kommer troligtvis inte att få förlängt på jobbet. I fredags på julfesten så pratade de om nya projekt som ska startas upp nästa år, det lät hemskt spännande. Men sen å andra sidan, jag har ju ingen aning om vad framtiden håller i beredskap åt mig. Bara för att jag har svårt att föreställa mig en bättre plats att verka på, så betyder inte det att det inte finns någon. Som sagt, livet har ofta bättre fantasi än vad man själv har.

Så jag får väl landa i att jag tycker att det känns tråkigt att behöva lämna det jag troligtvis måste lämna, men jag ser samtidigt fram emot det som väntar. Jag märker dessvärre hur självförtroendet börjar svikta av detta bakslag, Min inre surgubbe har börjat väsnas igen. Han kan bli riktigt högljudd och besvärlig. Det är han nu. Han sitter och skriker okvädesord och kritik och viftar med sin käpp. Han är riktigt exalterad, som att han bara bidat sin tid, laddat krafterna och väntat på att jag ska bli tillräckligt sårbar. Då har han sin chans att göra sin stämma hörd.

Han säger sånt som jag är mest rädd för ska vara sant. Att jag inte har någon fantasi. Att jag är tråkig. Att jag kommer att gå ner mig igen. Jag hatar honom.

Nu ska jag gå på bio och strunta i honom ett tag. Sen måste jag komma på vad jag ska göra åt honom. Han är så himla lurig. Han får mig att tro att det är sant, det han säger. Som om orden kom från Gud. Det gör dom inte, men det kommer jag inte på förrän långt senare. Som nu. Han är arg nu, jag märker det. Han tycker inte om när jag käftar emot.

Kramar från Tinnitus, som önskar hon kunde ta ett foto på gubben och sätta julskägg och tomteluva på honom, det skulle han inte gilla.