It´s the end of the world as we know it (And I feel fine)

Jag har ingen lust att gå till jobbet idag heller. Det är ju bara en massa hejdå och frågor om framtiden. Separationskänslig, min äldsta vän säger att jag är det. Mycket separationskänslig. Jag antar att det tar sig detta uttryck. Att jag inte vill dra ut på avskedet. Ett snabbt brutalt; Hejdå! passar mig bättre. Gärna ropat till en folkmassa, en snabb, intensiv vinkning och sen poff! på väg därifrån. Som det är nu så har jag sagt adjö till någon i princip varenda dag de senaste två veckorna. Jag gillar det inte.

Men, som jag har insett med tiden, så kan man inte undvika en viss slags upplevelser. De kommer tillbaka. Ibland tänker jag att de återkommer för att man har något kvar att lära, men jag tror egentligen mer på att de återkommer för att de är en del av livet. De blir bara markerade med neonrosa märkpenna för att man har svårt för att hantera dem..

Det ryms så mycket otäckt i ett avsked. Längtan efter den tid som flytt, ånger, hjälplöshet, kärlek. Inte för att kärlek är otäckt, men det är blandningen, proportionerna av de olika känslorna, som gör det obehagligt. Det går väl in på det som jag diskuterade i mitt förra inlägg, min aversion för att vilja ha något som jag inte kan kontrollera. Adjö är adjö, det går inte att sudda ut. Man måste släppa taget om något som man kanske inte skulle vilja släppa taget om.

Jag blev tipsad om det här klippet av en kollega igår:
http://www.youtube.com/watch?v=lFX9_HboI4c

Jag tycker det är vackert, jag känner det i hela kroppen när han pratar. Jag är så nyfiken på vad framtiden kommer att bära med sig. Det är en stor glädje i denna tid av sorg.

Kram från Tinnitus, som ska samla ihop sig som människa och framhärda.