Emil, anställ mig!

Jag är i och för sig osäker på om den här bloggen skulle imponera på en potentiell arbetsgivare. Som tur är så är jag inte ute efter att imponera. Snarare att sänka förväntningarna så till den milda grad att de nästan försvinner och allt jag gör kommer att framstå som genialiskt, jovialiskt, alkaliskt.

Jag skojade bara. Jag kan inte sluta försöka imponera på andra, jag gör det lika omedvetet som att andas in när luften i lungorna är slut. Behovet har varit starkt alltsedan unga år. Värst var gången då 14-åriga Tinnitus skulle imponera på snyggaste killen i gatan.

Snyggaste killen i gatan hette Peter Strand. Han hade nyss flyttat in, var två år äldre än mig, hade hår som Simon Le Bon och var det snyggaste jag nånsin sett. Han blev snabbt efter inflyttningen ihop med snyggaste tjejen i gatan, men ack nej, mitt unga hjärta gav inte upp sin dröm så lätt. Jag tog varje tillfälle i akt att visa min förträfflighet för Peter Strand.

Denna ödesdigra vintermorgon använde jag min rosasvarta Crescent och mina välutvecklade cyklingskunskaper för att få honom att förstå vem han egentligen borde vara med. Jag cyklade om kärleksparet, de hade så klart alltid sällskap till skolan, i hög fart med ett snabbt -Hej!. På isbelagd gata. När svängen kom skulle jag minsann visa dem hur en sväng skulle tas. Jag var minsann något annat än den späda lilla tjejtjej han hade valt, jag var minsann både våghalsig och en jäkel på att cykla.

Ja, ni förstår ju alla hur det gick. Svängen svängde, men inte jag. Istället vek min cykel av under mig, med mig och jag landade på sidan halvvägs ut i gatan. Tänk er: Jag ligger där, i snömodden, på gatan, hjälplös och insnärjd i min fina Crescent, och vad gör gulliga kärleksparet? Dom tittar på mig, småler och.. cyklar förbi.

Det blev aldrig jag och Peter Strand. Flera år senare korsades våra vägar än en gång, och han hamnade av en slump på fest hemma hos mig. Vi var sex år äldre och han hade fortfarande samma frisyr som Simon le Bon. Han hade dessutom börjat med body building. Peter Strand var numera stor som ett hus. Jag gillar inte muskler så mycket, men Peter Strand bara skulle jag ha. För revansch.

Det var inte så svårt att få Peter Strand längre. Han åt ur min hand. Och jag kysste honom och ringde honom aldrig. Han berättade den kvällen att han aldrig glömt mig. Att han aldrig sett en tjej hantera en Crescent som jag.

Nä. Det sa han inte. Men jag är säker på att han tänkte det när han slöt ögonen och böjde sig fram för att nå mina läppar. Han tackade sin lyckliga stjärna för att han fått en ny chans, nu när ungdomens dårskap flytt hans kropp och han insett vilken sorts kvinna han nästan gått miste om. Därför, och endast för detta, har jag aldrig slutat försöka imponera. För jag vet, att det kommer att ge resultat.

Jag har en bild av att detta beteende inte är så normalt för en kvinna. Det vanliga är väl att det är män som försöker imponera? Fast kanske inte ändå, vi har väl bara olika normanpassade sätt att göra det på. Men jag skulle vilja sluta. Jag tror inte att det är bra för mig att hålla på sådär. Varför försöka vara någon annan än den man är?

Eller? Ska man försöka visa sig från sin bästa sida, söka bli en bättre, mer fantastisk människa, nå över sin inbillade gränser, sträva efter stjärnorna och nå lite längre än rännstenen? Det är ju något vackert i det också.

Sluta, börja, börja sluta, sluta börja och och och och.. Släppa taget. Bara vara. Vi är human beings, inte human doings, brukar min yogalärare säga. Själv är han den mest intensiva människa jag nånsin mött.
Paradoxer, jag älskar dom.

kram från Tinnitus, som tycker det är så skönt att vara hemma.