Stressa inte, oroa dig inte

Det kan göra så ont i ett människohjärta.
Vi får inte glömma det. I vår iver att läka, bota, hjälpa så får vi inte radera smärtan.
Den är en del av det som får oss att känna oss levande.

Jag tycker att det ska få lov att göra ont. Jag vill inte vara utan det onda. Jag vill känna det här.

Jag vill känna mörkret, det svarta, tunga, avgrundsdjupa, tysta. Det är min kyrka, mitt tempel. Det är där alla sorger bor, alla glömda, drömda kärlekar, alla svek och bortförklaringar, alla ensamma timmar, alla evighetsnätter och övergivenhet i överfulla rum.

Jag har min sorg. Jag vill inte vara utan den. Jag vill sörja, begråta världen, all ondska. Att glädjas åt det goda, att se det positiva, att tänka rätt, fokusera på mål, jag vill inte nu. Jag vill gråta. Gråta tills mina tårar tar slut. Gråta för att jag blev lämnad, för att ingen ville ha mig, för att kärleken jag fick gjorde ont och tvingade mig att svälja stolthet, identitet och äta sorg till morgon, middag, kväll.

Jag har levt i sorg i hela mitt liv, dränkt i den, vadat i den tills mina fötter blev svarta, skinnet sög upp det dysvarta, blanka. Hatets olja på vitt skinn.

Min mamma var sorg i ett taggigt skal. Hon var konservburkens vassa kanter, pappret som slitsar ditt skinn obemärkt, spinken under nageln, den rostiga spiken i foten och jag älskade älskade älskade henne.

Jag förstår det inte. Jag förstår det inte. Jag förstår inte varför jag gråter. Jag förstår inte varför inte sorgen tar slut. Hon är ingenting för mig nu och ändå kan jag inte sluta prata om henne, om hur det var, om hur det kändes, om hur hon var och vad hon sa och vad hon gjorde.

Jag saknar henne. Jag saknar hennes mjukhet, hennes ivrighet, hennes lekfullhet, hennes stolthet och hennes sårbarhet.

Imorgon är det fem år sen vi fick beskedet att hon skulle dö. Om tre veckor är det fem år sedan hon dog.

Hon tog något med sig i graven, den tysta, stumma, tomma graven. Något som jag saknar, något i mig. Den del av mig som var hennes, den tog hon med sig. Den lilla flickan som föddes och formades i hennes händer, hon är borta. Hon tog mitt förflutna med sig. Jag kommer inte ihåg det. Jag har bara kvar känslorna att vara lätt och liten och ljus och ängslig. En liten flickfågel på lätta vingar, ett litet fågelhjärta bultande i en liten bröstkorg. Stora ögon som flackade runt, runt, tittade, undrade, försökte för sitt liv förstå vad som pågick. Den lilla.

Den lilla som var jag, som förvandlades när hon började skolan, som tog över, tog makten och började styra sitt liv med järnhand. Som hittade ett utrymme hon kunde hantera och som hon gjorde till helt och hållet sitt. Alla skulle rymmas i hennes hand och äta ur den. Och det gjorde dom. Dom rymdes och gladdes och trängdes, insåg inte att hon var tvungen, att hon inte hade annat val. Den lilla. Med de stränga ögonen som satte de andra i respekt, som ingen motsade, som alla flyttade på sig för. Hon, blev jag och gömde, glömde det sårbara inuti, förseglade sitt öde, med papper och penna och ett litet hänglås av guld.

Och nu en tyst, tom grav. Andra som vet, jag låter inte dem komma nära. De kan inte hålla mig, jag är övertygad om det. Dom kan inte hålla. Dom kommer att släppa. Ingen orkar med sorgen som jag fått. Jag får bära den själv. Själv. Hur ska jag kunna låta någon annan hålla mig? Jag förstår det inte. Vem skulle vilja? Det finns ingen som vill, ingen som vågar, det har det aldrig funnits. Min smärta skrämmer dem. Dom skrämmer mig.

Finns det någon? Snälla Gud, låt det finnas någon. Låt det finnas någon för mig, som orkar var nära mig trots allt mörker.

Det är inte rättvist. Det är inte rättvist att jag har så svårt att tro att någon skulle kunna tycka om mig som jag är. Det är inte rättvist att jag är så övertygad om min egen oduglighet.
Jag vill också känna mig älskvärd och älskad. All denna skam, ut ur min kropp! Varför skulle jag vara svårare att tycka om än någon annan? Det finns ju de som älskar livsfarliga psykopater, varför skulle då ingen kunna älska mig?

Kram från Tinnitus, som slits mellan viljan att visa och rädslan att förlora.