Hanging on the telephone

Jag borde inte skriva det här, men när han inte skriver till mig så rasar jag. Jag vill inte vara som alla de där flickorna som väntar vid telefonen, men jag är det. Jag är precis så. Jag sitter och väntar, som om hela min biologiska make-up var utformad för det. Jag väntar vid datorn och lägger hela livet i ett meddelande, ett livstecken, en bekräftelse på att Han fortfarande tycker att jag är intressant nog att lägga sin tid på.

När jag berättar det för en vän så tittar han bistert på mig. Han tycker inte om när jag gör så här. Han har sett mig lägga väldigt mycket av min tid på att vänta på svar från mitt ex. Jag undrar ibland vad det var som hände med mig. För tre år sedan gick jag från att ha varit den som alltid varit den som gjort slut till att bli en sån som inte kan släppa taget. Det är ett långt kliv, från en extrem till en annan.

Jag var tillsammans med en kille i två år. Under denna tid dog min mamma (jag tänker att det kan ha något med saken att göra). När han gjorde slut kunde jag inte fatta det. Det tog mig två år att fatta det. Visst, han gjorde det inte lättare för mig. han velade och tvekade och ville igen men ändå inte och så höll det på. Tills för två år sedan då han träffade en tjej. I och för sig höll det på lite efter det också. men ändå. Det tog mig lika lång tid, längre, att komma över honom som jag var ihop med honom.

I ett Sex and the City-avsnitt säger Charlotte till Carrie att man ska sörja en avslutad kärleksrelation hälften av tiden som den varat. Om man dejtat en man i en månad så bör man sörja honom i två veckor. Carrie säger då att det är lätt för Charlotte att säga som är ihop med män max i en månad (detta var innan Charlotte började gifta sig).

Jag vet inte hur länge man bör sörja. Jag vet bara att jag sörjde min senaste relation längre än den varade och jag vet inte om det är bra eller dåligt eller vad det berodde på. Jag vet att det skrämde mina vänner. Jag vet att det inte gick att prata förnuft med mgi under den här tiden. jag kunde inte göra annat än att vänta och lida, längta och hoppas. det var som om jag tog igen allt lidande, längtande, hopp och önskande som jag tidigare vägrat känna.

Hela våren i år la jag på en kille som helt uppenbart inte ville ha ett förhållande. Det ville jag, men jag kunde liksom inte fatta att jag inte skulle få ha det med honom. Han, som mitt ex före honom, sände ut en massa dubbla signaler. Jag vill, men.. Inte nu, men.. Du är fin, men.. Jag förstår inte varför jag inte fattade. Mina vänner förstod det ännu mindre.

Vad håller jag på med? Jag har n teori som går ut på att om man varit extrem på ett sätt och sen vill förändra sig, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma till någon slags mittpunkt. Så om man varit extremt snäll, i bemärkelsen mesig, konflikträdd och oförmögen att sätta gränser, så måste man ta i och vara elak, egoistisk och aggressiv för att hitta en mittpunkt. Det låter dramatiskt, men det behöver det inte vara. Oftast så behövs det inte så mycket för att en mes ska känna sig kaxig.

Om jag skulle applicera min teori på mig själv i det här scenariot så skulle det innebära att jag gått från att ha varit extremt självtillräcklig till att tillfälligt bli extremt beroende, till att nå någon slags mittpunkt. Problemet är bara det att jag inte är säker på att jag är klar med det här sökandet efter jämvikt. Och nu är jag i någon slags relation med någon slags man och som ni förstår av den beskrivningen så är jag osäker. Osäker på mig själv, på honom, på relationen, på vad som ska hända, vad som kan hända.

Allt är nytt för mig, allt som inte är totalt oberoende eller totalt beroende. Jag vet inte vad som finns emellan. Visst, det är spännande, men jag är också livrädd för att slungas ut i någon av extremerna, för att antingen avsluta abrupt eller börja klänga. Båda extremerna är extremt otrevliga att tillbringa tid i. Men... Jag har varit självperfektionist hela mitt liv, och relationskontrollfreak. Det släpper väl inte helt i första taget.

Jag vet, det är bara att fortsätta. Jag har förstått att allt ordnar sig till det bästa, jag bara glömmer bort det ibland. ..och så fylldes min bröstkorg med luft och med utandningen släppte tvivlet. Jag älskar livet och livet älskar mig, även om vi sårar varandra ibland. Jag får väl sitta och vänta på ett meddelande då. Eller låta bli. Det spelar ingen roll vilket. Det här är livet och det har bättre fantasi än både dig och mig och alla andra.

kram från Tinnitus, som just idag inte tycker att det finns några murar, bara broar på högkant