Hanging on the telephone

Jag borde inte skriva det här, men när han inte skriver till mig så rasar jag. Jag vill inte vara som alla de där flickorna som väntar vid telefonen, men jag är det. Jag är precis så. Jag sitter och väntar, som om hela min biologiska make-up var utformad för det. Jag väntar vid datorn och lägger hela livet i ett meddelande, ett livstecken, en bekräftelse på att Han fortfarande tycker att jag är intressant nog att lägga sin tid på.

När jag berättar det för en vän så tittar han bistert på mig. Han tycker inte om när jag gör så här. Han har sett mig lägga väldigt mycket av min tid på att vänta på svar från mitt ex. Jag undrar ibland vad det var som hände med mig. För tre år sedan gick jag från att ha varit den som alltid varit den som gjort slut till att bli en sån som inte kan släppa taget. Det är ett långt kliv, från en extrem till en annan.

Jag var tillsammans med en kille i två år. Under denna tid dog min mamma (jag tänker att det kan ha något med saken att göra). När han gjorde slut kunde jag inte fatta det. Det tog mig två år att fatta det. Visst, han gjorde det inte lättare för mig. han velade och tvekade och ville igen men ändå inte och så höll det på. Tills för två år sedan då han träffade en tjej. I och för sig höll det på lite efter det också. men ändå. Det tog mig lika lång tid, längre, att komma över honom som jag var ihop med honom.

I ett Sex and the City-avsnitt säger Charlotte till Carrie att man ska sörja en avslutad kärleksrelation hälften av tiden som den varat. Om man dejtat en man i en månad så bör man sörja honom i två veckor. Carrie säger då att det är lätt för Charlotte att säga som är ihop med män max i en månad (detta var innan Charlotte började gifta sig).

Jag vet inte hur länge man bör sörja. Jag vet bara att jag sörjde min senaste relation längre än den varade och jag vet inte om det är bra eller dåligt eller vad det berodde på. Jag vet att det skrämde mina vänner. Jag vet att det inte gick att prata förnuft med mgi under den här tiden. jag kunde inte göra annat än att vänta och lida, längta och hoppas. det var som om jag tog igen allt lidande, längtande, hopp och önskande som jag tidigare vägrat känna.

Hela våren i år la jag på en kille som helt uppenbart inte ville ha ett förhållande. Det ville jag, men jag kunde liksom inte fatta att jag inte skulle få ha det med honom. Han, som mitt ex före honom, sände ut en massa dubbla signaler. Jag vill, men.. Inte nu, men.. Du är fin, men.. Jag förstår inte varför jag inte fattade. Mina vänner förstod det ännu mindre.

Vad håller jag på med? Jag har n teori som går ut på att om man varit extrem på ett sätt och sen vill förändra sig, så måste man ta i lite åt andra hållet för att komma till någon slags mittpunkt. Så om man varit extremt snäll, i bemärkelsen mesig, konflikträdd och oförmögen att sätta gränser, så måste man ta i och vara elak, egoistisk och aggressiv för att hitta en mittpunkt. Det låter dramatiskt, men det behöver det inte vara. Oftast så behövs det inte så mycket för att en mes ska känna sig kaxig.

Om jag skulle applicera min teori på mig själv i det här scenariot så skulle det innebära att jag gått från att ha varit extremt självtillräcklig till att tillfälligt bli extremt beroende, till att nå någon slags mittpunkt. Problemet är bara det att jag inte är säker på att jag är klar med det här sökandet efter jämvikt. Och nu är jag i någon slags relation med någon slags man och som ni förstår av den beskrivningen så är jag osäker. Osäker på mig själv, på honom, på relationen, på vad som ska hända, vad som kan hända.

Allt är nytt för mig, allt som inte är totalt oberoende eller totalt beroende. Jag vet inte vad som finns emellan. Visst, det är spännande, men jag är också livrädd för att slungas ut i någon av extremerna, för att antingen avsluta abrupt eller börja klänga. Båda extremerna är extremt otrevliga att tillbringa tid i. Men... Jag har varit självperfektionist hela mitt liv, och relationskontrollfreak. Det släpper väl inte helt i första taget.

Jag vet, det är bara att fortsätta. Jag har förstått att allt ordnar sig till det bästa, jag bara glömmer bort det ibland. ..och så fylldes min bröstkorg med luft och med utandningen släppte tvivlet. Jag älskar livet och livet älskar mig, även om vi sårar varandra ibland. Jag får väl sitta och vänta på ett meddelande då. Eller låta bli. Det spelar ingen roll vilket. Det här är livet och det har bättre fantasi än både dig och mig och alla andra.

kram från Tinnitus, som just idag inte tycker att det finns några murar, bara broar på högkant

Arvet

Väntan. På att saker ska falla på plats, eller falla bort, eller förfalla. Man kan se det på dem. Skammen. Och skalet. För att dölja det skamliga inuti.
Ömhet och sorg, det är vad de väcker i mig. Och ibland ett raseri. Jag vill slita, dra, rycka, skaka, släppa ut, befria, vädra allt det där skamliga, titta på det, skratta åt det, trösta det, befria det från den ruttnande existens, vad det nu än är, har.
Men.. Jag vet. Det slipper inte ut så lätt. Och det är fascinerande att bara befinna sig bredvid. Och titta. Titta och känna. Känna längtan, min älsklingskänsla, och sorgen, som smakar som fint vin åtföljt av fin huvudvärk.

Jag fantiserar om dig, bara så du vet. Om att vara den som tar hand om dig, om att vara den som hjälper dig att uppnå dina drömmar. Om att vara den som tröstar, helar, läker. Jag vill vara i närheten av det där sårbara, mjuka, känna känslorna som det väcker. Litenheten, skräcken, oron och samtidigt styrkan, modet, vissheten om att jag kan ställa allt tillrätta.

Men. Och det är ett stort Men. Sårbarheten har en baksida. Taggar. Och dom taggarna kommer att riktas mot mig. Dom är förvuxna, taggarna. Vilda, knotiga, vildsinta. De har fått mycket näring, fått växa sig starka inuti. Som gamla vildhallonbuskar, översållade av taggar som fastnar i allt, rispar och skär. Och bären är små, små. Men sötast av alla bär i skogen.

Jag satt på balkongen imorse. Först uppe av alla, gatan nedanför var tyst och tom. Med filt omkring mig och en kopp kaffe på bordet bredvid mig läste jag Vredens druvor av John Steinbeck. Då och då hände något som tilldrog sig min uppmärksamhet. En granne rastade sin hund, ett lockigt yrväder hoppade in i sin finfina veteranbil, en kvinna förde ett känslofyllt samtal med små bokstäver på sin mobil under sin morgonpromenad. Och ovanför allt detta satt jag och lät mig förföras av Johns ord som låg så oskyldigt utspridda på vita papperssidor. Inte visste jag att de skulle beskriva mitt innersta..

"Hon tittade ut i solskenet. Det fylliga ansiktet var inte mjukt; det var behärskat och vänligt. De bruna ögonen tycktes ha sett många svåra ting, och de talade om att tunga upplevelser och lidanden för henne hade varit avsatser upp till en lugn och oberörbar mänsklig förståelse. Hon tycktes medveten om, tycktes finna sig till rätta i, tycktes välkomna sin ställning som familjens innersta värn, den starka ställning som inte kunde falla. Och eftersom Tom och barnen inte kände smärta och fruktan såvida hon inte hade det svårt och var rädd, hade hon en förmåga att förneka den smärta och den fruktan hon kände inom sig. Och eftersom de, när något glädjande inträffat, vände sig till henne för att se om glädjen fyllde henne, hade hon tagit för vana att till skratt omvandla sådant som egentligen inte ägnade sig därför. Men lugn var någonting ännu bättre än glädje. Orubblighet var något att förlita sig uppå. Och av sin betydelsefulla och ödmjuka ställning i hemmet hade hon undfått värdighet och ren lugn skönhet. Gärningen som läkerska hade givit hennes händer säkerhet och svalka och lugn; ställningen som domare hade skänkt hennes omdöme samma lidelsefrihet och okränkbarhet som en gudinnas domslut. Hon tycktes veta, att om hon sviktade skakades familjens grundvalar, och om hon förtvivlade och svek skulle familjen störta samman, ty dess vilja att finnas till vore krossad."

Min uppmärksamhet gick inte längre att lockas från sitt fokus. Jag var uppslukad av orden. Orden och tankarna de väckte, frågorna som måste få svar. Går jag emot mitt arv, min uppgift som skyggar för rollen? Jag kan ta mig an den professionellt, där är rollerna givna på förhand och jag vet vad jag har att förvänta mig. Men jag har en längtan som hindrar mig från att ta denna roll i en relation. En längtan efter att ha någon annan att luta mig mot när hjärtat känns som att det ska brista. Jag vill ha någon som kan vara mitt ankare, min klippa, mitt hopp. Och jag vill att min partner ska kunna ta den rollen på samma sätt som jag kan ta den. Men risken finns att vi fastnar i varsin roll, att vi glömmer att skifta. Risken finns att på det sätt vi börjar, på det sättet kommer vi att fortsätta.

Jag tror det var Hemingway som sa att om man vill att en människa ska vara pålitlig så måste man lita på dem. Man kan inte förvänta sig att få något utan att själv ge det. Jag misstrodde mitt ex i två år. Inte konstigt att han lämnade kanske. När jag äntligen började inse att han var där för att stanna hade min misstro redan sått så mycket split i relationen. Och uppbrottet var ett faktum. Men det är ju det som är grejen. Jag behöver nån som kan hålla fast vid tron trots mitt tvivel. På samma sätt som min vildhallonbuske behöver det.

Men jag vet att han kommer att lämna mig om jag släpper in honom. Han har redan gjort det en gång. Han kommer att göra det igen. Han är långt från att älska och förlåta. Kanske.. Han försöker genomföra sin plan utan mitt medgivande. Men jag skrämmer och sårar honom och då flyr han. Vad ska vi göra? Vänta. Vänta och se. Vänta tills svaret kommer. Relationer är snårskogar för mig och jag är så lättskrämd. Jag vet att jag ska tacka mina gudar när jag tvingas ut i vildskog och jag känner en stor tacksamhet, faktiskt, vid sidan om all förvirring och oro. Det här är nytt. Helt nytt. Och jag har inga svar. Jag vet inte vad som är det bästa, jag vet inte vad jag vill, jag vet inte om jag vågar, orkar, kan. Så jag väntar. Och vet, att svaret kommer att komma.

Kramar från Tinnitus (som lyssnar på Kanye West och vet varken ut eller in)