To let myself go

Skit också.
Det har gått prestige i det, i bloggandet.
Jag satt och läste mina gamla inlägg och tyckte att de var mycket bättre än de senare. Nu tänker jag på det varenda gång jag trycker ner en tangent.
Det kan också ha lite med det faktum att göra att han, webbdejten har luskat ut min bloggadress.

Det var inte meningen. Jag skulle inte ha sagt något. Jag skulle inte ha sagt något, men det gjorde jag. Han frågade och jag svarade, som jag alltid gör, ärligt. Jag gav honom inte adressen, men jag berättade att jag bloggade. Han är ganska klipsk den här killen, så han luskade ut adressen. Två av mina vänner, som för övrigt är de enda i min bekantskapskrets som vet om bloggen, kunde knappt hitta sidan och de visste ändå vad den hette. Men som sagt, han har huvudet på skaft, webbdejten.

Han har lovat att inte läsa. Ha ha, jag hör ju hör dumt det låter. Vem skulle kunna motstå det? Inte många. Jag hoppas att jag skulle. Men han verkar vara en reko kille, så kanske går det att lita på hans ord. Men faktum kvarstår, det har gått prestige i det.

Jag är mästare på att ha prestationsångest, världsmästare, men inte för vad jag gör. Jag gör i princip bara sådant jag tycker är intressant vilket innebär att det finns goda förutsättningar för en bra prestation och jag blir oftast åtminstone halvnöjd med resultatet.

Nej, jag har prestationsångest för vem jag ÄR. Och den här bloggen är en märklig blandning av vad jag gör och vem jag är.

Jag fick panik när han meddelade att han hittat bloggen. Jag skrev meddetsamma tillbaka och bad honom att inte läsa. Paniken fortsatte. Jag kände mig ertappad, blottad, hudlös.
Fina vänner gav mig olika råd:
Vän nr 1: Bra att du följde ditt hjärta och sa nej. Om han är bra kommer han att acceptera det och vänta tills du är redo.
Vän nr 2. Låt honom läsa! Skulle du kunna hålla dig från att läsa? Om han inte gillar det så är det inte rätt kille ändå.

Bah. En del av mig vill att han ska läsa, att han ska komma nära, lära känna. Den delen är lite naiv och vill bara tro det bästa om alla. Klart att han kommer att gilla den, du är ju fantastisk, gör han inte det är han dum i huvudet osv.

En annan del vill inte det. Absolut inte. På ett jag-kommer-att-döda-honom-om-han-gör-det-sätt. Den där delen av mig tror ju inte att det går att tycka om mig som jag är. Den har lärt sig av erfarenheten med en massa idioter, men kan inte längre se skillnaden på idiot och vettig.

Ingen av dem har rätt. Rätt hamnar någonstans mitt emellan och jag är inte så bra på mitt emellan. Jag är bra på antingen eller. Och jag tycker inte om att göra saker som jag är dålig på.

Han håller på med teater, webbdejten. Improvisationsteater.
Ha ha, kontrollfreaket (tinnitus) dejtar improvisationsexpert:) Det är fantastiskt.
Bara livet kan komma på nåt så bra.

Mitt emellan skulle nog vara att desillusionera honom sakta. Att sakta men säkert visa att jag är en människa. En vanlig, bristfällig, fantastisk och alldeles mänsklig människa.

Just nu tror han att jag är en prinsessa.
Det är jag.
Också.
Jag är också en häxa.
Just nu tror han att jag är ett universum.
Det är jag.
Också.
Jag är också en övergiven parkeringsplats.

Just nu tror han att jag kan uppfylla alla hans drömmar.
Det kan jag.
Också.
Jag kan också uppfylla alla hans mardrömmar.

Jag är det vackraste vackra och det fulaste fula och jag är stark, svag, sårbar, stenhård, smart, korkad, ful, snygg, enkel och svår. Jag är allt och inget, varken mer eller mindre.
Bara jag.
Livrädda, superhjältemodiga jag.
Som vill låta honom se allt.
Också.
Som också vill spruta tårgas i ögonen på honom.

Han får inte se den. Inte än. Om han är smart ljuger han och läser ändå. Om han är klok väntar han. Vad han än gör så kommer en del av mig bli glad och en annan bli besviken.

Kram från tinnitus, som inte tänker låta prestigen styra och som skulle vilja skriva X antal fula ord för att riktigt betona det. Men det är dessvärre inte så enkelt så att det beseglas med ett kuk- jävla-fitta- fan. Men det kanske hjälper lite:)