These words

Läser hinduistisk filosofi, samkhya filosofi, och fattar inte mycket. Förstår att det alltid finns en motsats till allting, att någonting inte kan komma ut ingenting och att jag är fast i samma tankar som jag varit sen jag tappade tron på kärleken vid fem års ålder.

Jag läser och läser, men ingenting fastnar. Ord rinner genom mig som vatten och jag undrar när något någon gång ska börja fastna. Varför är jag så löst kopplad till livet att allt bara halkar av? Jag vill ha en annan hjärna, en mindre emotionell hjärna. En fri hjärna som kan vara i världen utan oro och ångest, utan ständiga nära-döden-upplevelser. Det går inte att tycka att små ord som bildar små meningar är viktiga när livet hela tiden tycks vara på upphällningen. En katastrofhjärna. Och jag halkar runt och försöker fästa mig vid något, trots att stigen är gjord av is och vinden har nått orkanstyrka. Jag har inget att hålla i! Vad är viktigt?

Överlevnad och kärlek, fika, mat, film, sånt tycker jag om. Att skriva, fundera, det gillar jag också. Men det är stora saker.
Alla dom små sakerna då? Som orden i en jobbansökan, som orden i en marknadsföringskampanj, som orden som strömmar ut ur tv:n, ut ur böckerna. Hur är dom viktiga? Dom är medlen för att nå målen, dvs överlevnad, kärlek, fika och skriva. Men jag behärskar dem inte. Dom vill mig inte väl och jag lyckas inte fånga dem. Jag borde ta dem på allvar, men dom är för många och jag tappar bort dem.

Jag behöver riktning och jag väntar på att den ska visa sig, men det syns inget, finns inget. Överallt jag ser är bara misslyckanden och oro. Har jag valt det här?
Urusla föräldrar, inte en stabil person i sikte som kunde vårda en liten skärrad varelse. Bara saker att oförstå runtom mig. Jag oförstår fortfarande. Saker känns fortfarande över min förståelsehorisont. Jag har aldrig hittat min nivå. Antingen har jag känt mig smartast av alla, eller den dummaste du någonsin skådat. Narcissist, javisst.

Alla ansatser jag gör präglas av vrede, skyddet mot misslyckande. Och med den fientligheten spottas orden ut innan de ens har hunnit ta av sig skorna och se sig omkring. Det är inte lönt, det är inte lönt! skriker den hysteriska vreden och kastar ut dem igen. Smäller igen dörren bakom dem och kasar sig sen på golvet högljutt snyftande. Det är inte lönt!

Men jag vill ha dem. Jag vill ha orden, jag vill ha riktingen, jag är trött på oron och rädslan och vreden och hopplösheten. Trött! Jag är trött på att jämföra mig med andra som inte dras med samma lass som jag. Hur skulle det vara att inte vara orolig, att inte bli skrämd av varenda människa? Vem synar mina livsvillkor, vad ska jag lära dem som aldrig trampat i detta träsklandskap? Hur ska jag kunna förklara för dem med mina ord formade av mina erfarenheter? Bara den som ändlöst trampat förstår och få av dem sitter i beslutsposition.

Men jag kan inte arbeta med vreden. Endast yogan kan användas för arbete, för den är ordlös och väcker ingen vrede. Men nu, när den ska stöpas i en aptitlig ordform, då hotar även den och Hysteriska Vreden sätter igång med sitt ylande så arbetsron går förlorad.
-Det är inte lönt! det är inte lööööööööööööönt, skriker vreden!
Jag har en teaterpjäs här, en inre trialog. Men vreden skriker:
-Det är inte löööööööönt!
Och jag orkar inte med den! Den är som ett otröstligt barn som sakta äter upp all ens energi och till sist är man bara ett skal kvar.

Jag, ett skal. Det är inte lätt att försöka ta sig ur narcissismen. När allt som funnits är ord och yta, utan substans, utan innehåll, då är det svårt när man börjar inse att ens praktfulla boning är ett luftslott. Hade jag haft större nytta av att bo kvar? I drömmarna och aldrig kommit ner?

Jag kan inte bestämma mig. Finns det något i mig, eller är det tomt. Jag har något, säger andra. Jag är tom, säger jag själv. Något, inget, något, inget. Dom är lurade. och jag med. Det finns något, men det är inte det inget jag trott och det är inte det något som dom trott. Det är en varlese, en ordlös varelse, ett barn som håller på att födas och jag förstår skräcken och frustrationen i att inte ha orden.

Dom smäktande, tröstande orden. Dom glädjande, sprudlande orden, som flödar ur denandres mun, som ett livgivande vatten som jag andas in och kvävs av. Avundsjuka. Avundas orden, kommer de att bli mina en dag, eller ska jag stå kvar och stamma?

Lögnen är en del av mig, jag har byggt på den hela mitt liv. Det som finns inuti, det känner ingen till och det känner inget annat än sig själv. Det ordlösa som saknar orden och vill fånga dem, men avunden är så stark att den vill skapa ett eget språk. Kan själv.

Kram från tinnitus som måste lägga sig på soffan och oförstå allt.

.

Harm

Nej, inte harm som i no harm done, utan harm som i :

Ängslan, sorg, gråt, harm, förtret
pina, kval, olycklighet
Äre mina följesvenner
som mig kvälja natt och dag
mitt behag
är, att jag av tiden känner
deras lag.

Lasse Lucidor

Jag slog upp resentment idag och fick då fram två präktiga svenska ord: harm och förbittring. De är underbara! De är som två sura, förtorkade, gamla överklassgubbar, som "sätter kaffet i vrångstrupen" när de läser om "dagens ungdom" och som fnyser högt åt sjukskrivning (Lättja! Det är väl bara att bita ihop och jobba på!) och åt depression (Högst modernt påfund, på min tid kallades det att sitta och tycka synd om sig själv minsann!)

Jag vet inte varför de är så oemotståndliga för mig. Hade jag träffat de här männen i verkliga livet hade jag blivit topp tunnor rasande av deras trångsynthet och översitterifasoner. Men som ord är de högst angenäma. Jag tycker om högdragna, snorkiga ord. Ord som gör att man automatiskt, som om det vore genetiskt betingat, snörper lite på munnen och ser ut som att man svalt en citron eller som om katten släpat in något. Det är skönt att vara sur, oresonlig och snorkig ibland, om så bara för den sekund som det tar för en att väva in ordet i en mening. Speciellt om man är som jag är i vanliga fall. Trevlig.

Jag är så jävla trevlig. Tidigare ikväll satt vi några stycken på ett ölhak och pratade om hur vi var som barn. Jag beskrev mig själv som en "trained monkey". Det är så galet sorgligt och så otroligt vackert på samma gång. Jag gjorde ALLT för att vara mina föräldrar till lags. Jag älskade dem med en slags skulddriven raketbränslekraft som fick mig att foga mig i allt för att göra dem glada, få uppmärksamhet och någon slags bekräftelse på att jag dög som människa. Det var:
1. Inte lätt och
2. Fruktlöst.

De fortsatte vara självupptagna, hänsynslösa, otåliga och krävande. Och de hatade varandra, med intensitet och passion. Det var det enda de var riktigt engagerade i, och det enda de var överens om. Nu förstår jag att de trots skilsmässa och nya relationer aldrig slutade älska, hata, älska att hata varandra och hata att älska varandra. Då förstod jag ingenting. Jag visste bara att inget var som det borde vara och byggde av detta faktum den välkända ekvationen som gick ut på att det någonstans var allt mitt fel och således mitt ansvar att göra det bra igen.

Min lillasyster var bestämd från födseln. Ingen kunde få henne att göra något hon inte ville. Hon föddes med en självklarhet, integritet och pondus som jag bara kunde drömma om. Vi har levt väldigt olika liv, jag och min lillasyster. Hon har villa, man, barn och Volvo. Det har inte jag. Hon har jobbat på ett och samma företag hela sitt liv. Det har inte jag. Hon är smart, snygg och otroligt charmig. Det är jag med;)

Vi var alltid ovänner, jag och min syster. Under hela vår uppväxt slogs vi, skrek åt varandra, ljög och skvallrade till mamma om vad den andre hade gjort. Min mamma tog alltid min lillasysters parti. Hon var själv lillasyster och visste "hur svårt det var"(läses med extremt barnslig och överdriven röst, gärna med lite grimaser till). Jag kommer ihåg ett enda tillfälle då vi hade roligt tillsammans. I övrigt var det mycket harm och förbittring. Ondskefulla, ruttnade tankar och fantasier som luktade härsket av hat och avund.

Så idag på jobbet, när det kom upp avundsjuka i en diskussion, hade jag inte svårt att relatera till detta begrepp. Jag gick direkt efteråt in på nätet och började leta upp artiklar om avund. Jag hittade massor. En författare menade bl a att man skulle vända "neurotic resentment to mature assertiveness"( eller om det var "aggression"). Därav resentment-sökningen (se ovan). Han ansåg att det viktigaste var att stå för att man var avundsjuk, för då kunde man börja göra något åt sitt eget liv istället för att lägga massa energi på att dölja sina känslor. Fler intressanta artiklar handlade om avundsjuka på jobbet och/eller i hemmet och hur det kunde leda till våld och mord.

Jag tänkte många mordiska tankar om min syster. Hon fick ta en del stryk också, men det är preskriberat nu. Jag hatade henne med glöd och hetta. Jag harmades över att hon alltid fick rätt, och att hon inte behövde fjäska som jag för att få det hon ville ha. I min ögon var hon djävulen själv. När jag ser tillbaka på det nu så tänker jag att mycket av den frustration jag kände nog kom från situationen med mina föräldrar. Men hon fick ta smällen. Hon och jag. Tack och lov är vi vänner nu, med mycket kärlek för varandra. Det är inte helt lätt eftersom vi är väldigt olika, men vi försöker.

Jag såg en kortfilm för något år sedan, om syskonvåld. Någon hade intervjuat människor som berättade om hemska saker som de gjort mot sina syskon när de var små. Man hörde olika berättarröster och så hade dom filmat stillbilder på barn. Det var brutalt. Någon hade försökt dränka sitt syskon, en annan hade sprungit efter sitt syskon med kniv och skrikit: Jag ska döda dig! När syskonet lyckats springa in på toaletten och låsa dörren hade efterföljande syskonet huggit kniven i dörren med våldsam kraft. En tredje hade slagit sitt syskon med en hammare. Alla berättelserna (ca sex stycken) handlade om små barn, fem till tio år gamla. Jag tror inte att det är något ovanligt. Men det är skrämmande. Och fascinerande för en beteendevetare som jag.

Jag har börjat tänka på det en hel del. På våld, aggression, hat och avund. På hur starka drivkrafter de är för mänskligt beteende. Det gör mig nyfiken. Jag har själv aldrig känt så mycket ilska som jag gör nuförtiden. Jag är arg jämt. Jag börjar misstänka att jag varit det förut också men omedvetet. Nu är jag fullt medveten om hur arg jag är. Tydligen så harmas jag dagligen, timsligen, nästanpå minutsligen. Jag har blivit en argbigga. Hur gick det till? Jag som är så TREVLIG.

All ilskan har lagt sig på hög och väntat, och nu vill den ut. Men hellre det än att gå runt och känna harm och förbittring, eller? Gud vare nådig den som kommer i min väg. Då ska jag kasta garnbollar på dem!

Tinnitus (som både uppskattar och fruktar sitt nya(?) sinnestillstånd)