These words

Läser hinduistisk filosofi, samkhya filosofi, och fattar inte mycket. Förstår att det alltid finns en motsats till allting, att någonting inte kan komma ut ingenting och att jag är fast i samma tankar som jag varit sen jag tappade tron på kärleken vid fem års ålder.

Jag läser och läser, men ingenting fastnar. Ord rinner genom mig som vatten och jag undrar när något någon gång ska börja fastna. Varför är jag så löst kopplad till livet att allt bara halkar av? Jag vill ha en annan hjärna, en mindre emotionell hjärna. En fri hjärna som kan vara i världen utan oro och ångest, utan ständiga nära-döden-upplevelser. Det går inte att tycka att små ord som bildar små meningar är viktiga när livet hela tiden tycks vara på upphällningen. En katastrofhjärna. Och jag halkar runt och försöker fästa mig vid något, trots att stigen är gjord av is och vinden har nått orkanstyrka. Jag har inget att hålla i! Vad är viktigt?

Överlevnad och kärlek, fika, mat, film, sånt tycker jag om. Att skriva, fundera, det gillar jag också. Men det är stora saker.
Alla dom små sakerna då? Som orden i en jobbansökan, som orden i en marknadsföringskampanj, som orden som strömmar ut ur tv:n, ut ur böckerna. Hur är dom viktiga? Dom är medlen för att nå målen, dvs överlevnad, kärlek, fika och skriva. Men jag behärskar dem inte. Dom vill mig inte väl och jag lyckas inte fånga dem. Jag borde ta dem på allvar, men dom är för många och jag tappar bort dem.

Jag behöver riktning och jag väntar på att den ska visa sig, men det syns inget, finns inget. Överallt jag ser är bara misslyckanden och oro. Har jag valt det här?
Urusla föräldrar, inte en stabil person i sikte som kunde vårda en liten skärrad varelse. Bara saker att oförstå runtom mig. Jag oförstår fortfarande. Saker känns fortfarande över min förståelsehorisont. Jag har aldrig hittat min nivå. Antingen har jag känt mig smartast av alla, eller den dummaste du någonsin skådat. Narcissist, javisst.

Alla ansatser jag gör präglas av vrede, skyddet mot misslyckande. Och med den fientligheten spottas orden ut innan de ens har hunnit ta av sig skorna och se sig omkring. Det är inte lönt, det är inte lönt! skriker den hysteriska vreden och kastar ut dem igen. Smäller igen dörren bakom dem och kasar sig sen på golvet högljutt snyftande. Det är inte lönt!

Men jag vill ha dem. Jag vill ha orden, jag vill ha riktingen, jag är trött på oron och rädslan och vreden och hopplösheten. Trött! Jag är trött på att jämföra mig med andra som inte dras med samma lass som jag. Hur skulle det vara att inte vara orolig, att inte bli skrämd av varenda människa? Vem synar mina livsvillkor, vad ska jag lära dem som aldrig trampat i detta träsklandskap? Hur ska jag kunna förklara för dem med mina ord formade av mina erfarenheter? Bara den som ändlöst trampat förstår och få av dem sitter i beslutsposition.

Men jag kan inte arbeta med vreden. Endast yogan kan användas för arbete, för den är ordlös och väcker ingen vrede. Men nu, när den ska stöpas i en aptitlig ordform, då hotar även den och Hysteriska Vreden sätter igång med sitt ylande så arbetsron går förlorad.
-Det är inte lönt! det är inte lööööööööööööönt, skriker vreden!
Jag har en teaterpjäs här, en inre trialog. Men vreden skriker:
-Det är inte löööööööönt!
Och jag orkar inte med den! Den är som ett otröstligt barn som sakta äter upp all ens energi och till sist är man bara ett skal kvar.

Jag, ett skal. Det är inte lätt att försöka ta sig ur narcissismen. När allt som funnits är ord och yta, utan substans, utan innehåll, då är det svårt när man börjar inse att ens praktfulla boning är ett luftslott. Hade jag haft större nytta av att bo kvar? I drömmarna och aldrig kommit ner?

Jag kan inte bestämma mig. Finns det något i mig, eller är det tomt. Jag har något, säger andra. Jag är tom, säger jag själv. Något, inget, något, inget. Dom är lurade. och jag med. Det finns något, men det är inte det inget jag trott och det är inte det något som dom trott. Det är en varlese, en ordlös varelse, ett barn som håller på att födas och jag förstår skräcken och frustrationen i att inte ha orden.

Dom smäktande, tröstande orden. Dom glädjande, sprudlande orden, som flödar ur denandres mun, som ett livgivande vatten som jag andas in och kvävs av. Avundsjuka. Avundas orden, kommer de att bli mina en dag, eller ska jag stå kvar och stamma?

Lögnen är en del av mig, jag har byggt på den hela mitt liv. Det som finns inuti, det känner ingen till och det känner inget annat än sig själv. Det ordlösa som saknar orden och vill fånga dem, men avunden är så stark att den vill skapa ett eget språk. Kan själv.

Kram från tinnitus som måste lägga sig på soffan och oförstå allt.

.