Closer

Tinnitus är arg.
Igen.

Jag är frustrerad och jag vill förändra allt! Hela världen är fel! Fel, fel, fel, fel! Ingen har rätt, ingen förstår. Vi klär in världen i ord, men orden är bara symboler och inte verklighet. Vi är människor med ett mänskligt perspektiv, om djuren, träden, marken hade ord, så skulle de ha andra perspektiv.

Ord är ofullständiga mötesplatser och jag avskyr ofullständiga möten. Jag har en stark dröm, en världsrymdsgigantisk önskan om fullständighet. Om sanning, mening, verklighet, äkthet, samförstånd.

Vi förstår varandra inte. Vi lär oss prata och orden får oss att glömma det ordlösa. Det ordlösa som är uppdelat i två. Kärlek eller rädsla. Vi får komplexitet, nyanser och världar av subtilitet. Men vi får aldrig känna äktheten i Leka/Inte leka.

Eller så ljuger jag bara. Eller så har jag missförstått allt. Egentligen alla andra kanske springer runt och leker. Alla utom jag. Eller så är alla ensamma och ingen känner sig förstådd och ovillkorligt älskad.

Jag har så höga krav på livet. Jag har höga krav på allt. Och perfektionen rinner mig ur händerna hela tiden. Jag kan inte ens jaga den, för jag vet att jag bara kan komma nära, men aldrig ända fram.

Jag behöver andra. När dom inte förstår mig, när dom avvisar mig, när dom väljer bort mig, då slits jag mitt itu. Min hud skalas av på en sekund och jag blir en nyfödd fågel som ramlat ur boet. Nära döden, helt oförmögen att rädda mig själv.

Jag blir provocerad när andra säger sig veta hur världen fungerar. De vet ingenting. Deras version av verkligheten är inte min och jag kan bli så trött på att förhålla mig till deras ignorans. Ingen kan säga till någon annan hur världen fungerar. Ingen vet. Allt vi vet är vad vi själva har upplevt och våra upplevelser påverkas av våra alldeles egna erfarenheter och förutsättningar. Det kan aldrig bli samma upplevelse, det kan aldrig bli samma sanning.

Jag vill stå upp för mig själv, utan att skrämmas av deras hat, avundsjuka och hämndbegär.

Kanske är jag avundsjuk, för att de kan anpassa sig till system, att de inte avskräcks av brister, att de kan finna tröst i något som bara är till hälften sant. Jag vill att alla sak förstå mig, att de ska acceptera mig, att de ska respektera mig, lyssna på mig, uppskatta mig. När de inte gör det blir jag arg, ledsen på gränsen till otröstlig och hopplösheten växer i takt med insikten om maktlösheten. Jag känner mig dum, samtidigt som jag inser att det blir rekationer när man provocerar. Jag vill provocera fritt, utan repressalier, bli bemött inte med rädsla och ilska, utan med nyfikenhet, respekt och förståelse.

Jag vill ha en perfekt omvärld. Jag ser den inte. Jag känner mig misslyckad. Har jag misslyckats med att skapa en harmonisk tillvaro? Har jag misslyckats i att bemöta min omgivning på ett sätt som får dem att bli bättre, klokare människor? Tryck möter mottryck och jag ville provocera. Jag ville motverka sektkänslan, motverka det falska samförståndet. Jag ville inte att alla skulle gå hem med en gosig känsla i magen av att allt är som det ska. Världen skriker av smärta, gå inte hem och sätt er i tv-soffan och tänk att allt är som det ska!

Samtidigt så vet jag, att med den inställningen har man mycket större möjlighet att påverka sin omgivning positivt. Jag har bara för bråttom, jag vill ha revolution utan våld. Jag vill ha förändring utan friktion, men hela världen är friktion och jag tål det inte. Samtidigt, om den inte fanns skulle jag rinna genom livet som en litet bananskal i en å?

Hungern sitter i rösten, inte i magen. Därför är vi tysta om saker.
Laleh, Snö 2009

Jag vill vara med och leka, men bara om jag får vara med på mina egna premisser. Lite grand kan jag kompromissa, men jag tänker aldrig förneka mig själv för att få vara med i leken. Är gränsen hårfin?

Kram från Tinnitus, som fortfarande har svårt att tåla ignorans.