Eye of the tiger

Jag vet att jag borde ta det lugnt, stanna upp, sluta sträva, sluta göra, men en inre rastlöshet puttar mig fram varje dag, varje steg, varje huvudvridning. Jag letar, längtar, söker strävar, ett fyrbåk som pejlar sin omgivning, en skallgångskedja som letar med ljus och lykta efter något försvunnet, kanske något förlorat.. Tiden? Barndomen? Kärleken?

Ord kan användas för att värdera, men de kan också användas för att sudda ut värderingar. När jag skriver är det som att tankarna går på upptäcksfärd och jag vet aldrig var det ska sluta.

Mitt skrivande har funnits med mig så länge, men jag slutade ett tag för att jag tänkte att jag ville tala mina tankar istället för att gömma dem i en bok. Jag slutade skriva, men det var inte det som påverkade mitt talande. Jag hade en längtan att få berätta för min omgivning, som inte påverkades av det jag skrev i mina böcker. Nu ser jag, efter ett år av bloggande, att mina ord behöver skrivas så väl som talas. Det jag känner när jag skriver, det jag upplever, når fram till, upptäcker, kan inte jämföras eller ställas mot något annat. Jag behöver skrivandet, lika väl som jag behöver talandet.

Just nu försöker jag vara positiv. Jag har aldrig försökt det förut, inte för min egen skull i alla fall. Nu försöker jag det för min egen skull. För att jag är nyfiken på vad som skulle hända om jag uppehöll mitt sinne med roliga saker istället för med problem. En vän till mig frågade vad jag hade gjort den senaste tiden, när jag berättade att jag hade börjat må dåligt igen. Jag berättade, och sen sa hon, men vad har du gjort för att ha roligt? Jag kunde inte komma på något, jag kunde inte ens komma på vad det skulle ha varit.

Det satte igång en tankeprocess hos mig. Vad tycker jag är roligt, vad gör jag för att ha roligt? Jag vet inte. Jag tycker just nu att väldigt få saker är roliga. Jag såg en dokumentär om ett mattegeni för ett tag sen. Han sa att han bara gör saker för att dom är roliga, vad är det annars för poäng med att göra saker? Det lät så enkelt och självklart.

Jag läser Krishnamurti nu. Han är en indisk filosof som tycker om att ifrågasätta saker och ting och en väldigt god retoriker. Boken är transkriberade föreläsningar som han hållt för lärare och elever på indiska skolor. Han menar att utbildning ska ha som främsta syfte att befria barn från rädsla så att de kan upptäcka sig själva och vad de älskar att göra.

Han menar att rädsla, ambition och konkurrens är våra värsta fiender som håller på att förstöra vår civilisation. Om alla människor gjorde det dom gjorde för att de älskade att göra det, inte för pengar, status, makt eller trygghet, så skulle vi inte längre ha konflikter eller orättvisor. Jag tror honom. Jag tror på att göra saker utav kärlek, därför att jag märker att jag mår dåligt av att göra saker av andra anledningar. Det får mig att känna mig vilsen, misslyckad och förvirrad. Jag kan bara göra det jag tror på, säga det jag känner och göra det jag vill.

Men det sitter så långt inne, så djupt inpräntat i mig, i oss alla, att anpassning och konformitet är det enda sättet att överleva. Krishnamurti menar att det enda sättet att kunna tänka fritt är att sluta vara rädd. Hur ska man kunna sluta vara rädd för döden?

"Jag vill inte vara rädd. Varför måste jag vara rädd?"

Kent, 1995

Nu är jag ju en gång sån här. Rädd. Rädd är den största känslan inom mig och har varit sedan jag var liten. Jag var rädd för mammas nyckfullhet. Hotet fanns alltid där om att bli avvisad om jag inte höll mig helt öppen för henne. Hon hade ingen respekt för mina gränser och mina behov. Jag var hennes och så var det bara. Hon hade fått mig och nu var jag hennes att använda som det passade henne. Som att Gud gett mig till henne för att hon behövde en snuttefilt. Enkel, hänsynslös logik. Sådan var hon min mamma. Envåldshärskare, maktgalen, paranoid.

Enda anledningen att hon skyddade mig från min styvpappas slag var för att han inte skulle göra åverkan på hennes egendom. Min styvpappa som inte hade några gränser alls och som tvingade mig att bygga murar istället för att markera gränser. Murar som skulle dölja min kropp från hans lystna blickar, murar som skulle dölja mina behov och min sårbarhet från hans hat och avundsjuka.

Murar mot den ene och ingenmansland för den andre. Jag var ett slagfält för mina föräldrars svek. Jag blev en splittrad nation. Nu är jag ett monument över deras förlorade strider.

Ha roligt. Hur går det här ihop med att ha roligt? Roligt var inte med på soundtracket i mitt liv om man så säger. För att bli hel måste jag återerövra mig själv. Jag måste ta reda på vad mina behov är, vad jag tycker är roligt. Jag vet det inte.

Jag vet vad andra tycker är roligt och jag tror ibland att det är fel på mig för att jag inte uppskattar samma saker, att jag är skadat gods. Men jag tänker så mindre och mindre. Jag har börjat ana att det inte alls behöver vara fel på mig. Det kan finnas en väg som är bara min. Problemet nu är att jag inte hittar den. Det är frustrerande. Fast egentligen är jag på den, som vanligt tycker jag inte att det går tillräckligt fort bara..

Nu ska jag ta tag i saker jag åtagit mig att göra som "alla andra" skulle tycka var roliga, men som jag inte alls uppskattar. Kanske är en etapp på resan att börja säga nej?

Kram från Tinnitus, som om hon följde sin vilja skulle gå och lägga sig nu.

These words

Läser hinduistisk filosofi, samkhya filosofi, och fattar inte mycket. Förstår att det alltid finns en motsats till allting, att någonting inte kan komma ut ingenting och att jag är fast i samma tankar som jag varit sen jag tappade tron på kärleken vid fem års ålder.

Jag läser och läser, men ingenting fastnar. Ord rinner genom mig som vatten och jag undrar när något någon gång ska börja fastna. Varför är jag så löst kopplad till livet att allt bara halkar av? Jag vill ha en annan hjärna, en mindre emotionell hjärna. En fri hjärna som kan vara i världen utan oro och ångest, utan ständiga nära-döden-upplevelser. Det går inte att tycka att små ord som bildar små meningar är viktiga när livet hela tiden tycks vara på upphällningen. En katastrofhjärna. Och jag halkar runt och försöker fästa mig vid något, trots att stigen är gjord av is och vinden har nått orkanstyrka. Jag har inget att hålla i! Vad är viktigt?

Överlevnad och kärlek, fika, mat, film, sånt tycker jag om. Att skriva, fundera, det gillar jag också. Men det är stora saker.
Alla dom små sakerna då? Som orden i en jobbansökan, som orden i en marknadsföringskampanj, som orden som strömmar ut ur tv:n, ut ur böckerna. Hur är dom viktiga? Dom är medlen för att nå målen, dvs överlevnad, kärlek, fika och skriva. Men jag behärskar dem inte. Dom vill mig inte väl och jag lyckas inte fånga dem. Jag borde ta dem på allvar, men dom är för många och jag tappar bort dem.

Jag behöver riktning och jag väntar på att den ska visa sig, men det syns inget, finns inget. Överallt jag ser är bara misslyckanden och oro. Har jag valt det här?
Urusla föräldrar, inte en stabil person i sikte som kunde vårda en liten skärrad varelse. Bara saker att oförstå runtom mig. Jag oförstår fortfarande. Saker känns fortfarande över min förståelsehorisont. Jag har aldrig hittat min nivå. Antingen har jag känt mig smartast av alla, eller den dummaste du någonsin skådat. Narcissist, javisst.

Alla ansatser jag gör präglas av vrede, skyddet mot misslyckande. Och med den fientligheten spottas orden ut innan de ens har hunnit ta av sig skorna och se sig omkring. Det är inte lönt, det är inte lönt! skriker den hysteriska vreden och kastar ut dem igen. Smäller igen dörren bakom dem och kasar sig sen på golvet högljutt snyftande. Det är inte lönt!

Men jag vill ha dem. Jag vill ha orden, jag vill ha riktingen, jag är trött på oron och rädslan och vreden och hopplösheten. Trött! Jag är trött på att jämföra mig med andra som inte dras med samma lass som jag. Hur skulle det vara att inte vara orolig, att inte bli skrämd av varenda människa? Vem synar mina livsvillkor, vad ska jag lära dem som aldrig trampat i detta träsklandskap? Hur ska jag kunna förklara för dem med mina ord formade av mina erfarenheter? Bara den som ändlöst trampat förstår och få av dem sitter i beslutsposition.

Men jag kan inte arbeta med vreden. Endast yogan kan användas för arbete, för den är ordlös och väcker ingen vrede. Men nu, när den ska stöpas i en aptitlig ordform, då hotar även den och Hysteriska Vreden sätter igång med sitt ylande så arbetsron går förlorad.
-Det är inte lönt! det är inte lööööööööööööönt, skriker vreden!
Jag har en teaterpjäs här, en inre trialog. Men vreden skriker:
-Det är inte löööööööönt!
Och jag orkar inte med den! Den är som ett otröstligt barn som sakta äter upp all ens energi och till sist är man bara ett skal kvar.

Jag, ett skal. Det är inte lätt att försöka ta sig ur narcissismen. När allt som funnits är ord och yta, utan substans, utan innehåll, då är det svårt när man börjar inse att ens praktfulla boning är ett luftslott. Hade jag haft större nytta av att bo kvar? I drömmarna och aldrig kommit ner?

Jag kan inte bestämma mig. Finns det något i mig, eller är det tomt. Jag har något, säger andra. Jag är tom, säger jag själv. Något, inget, något, inget. Dom är lurade. och jag med. Det finns något, men det är inte det inget jag trott och det är inte det något som dom trott. Det är en varlese, en ordlös varelse, ett barn som håller på att födas och jag förstår skräcken och frustrationen i att inte ha orden.

Dom smäktande, tröstande orden. Dom glädjande, sprudlande orden, som flödar ur denandres mun, som ett livgivande vatten som jag andas in och kvävs av. Avundsjuka. Avundas orden, kommer de att bli mina en dag, eller ska jag stå kvar och stamma?

Lögnen är en del av mig, jag har byggt på den hela mitt liv. Det som finns inuti, det känner ingen till och det känner inget annat än sig själv. Det ordlösa som saknar orden och vill fånga dem, men avunden är så stark att den vill skapa ett eget språk. Kan själv.

Kram från tinnitus som måste lägga sig på soffan och oförstå allt.

.

Ord

Jag är en ordhora. Det var ett populärt uttryck för ett tag sen, att vara en någonting-hora. Inte tjack-hora då, utan ex läppstifts-hora eller sushi-hora. Hemskt uttryck egentligen. Inte alls passande för en ordhora som jag, men ibland är det väldigt behagligt att svänga sig med vulgära uttryck. Och jag är inte en ordhora egentligen. Jag tycker bara det är lite kul med ord. Jag är kanske mer en ord-teaser, eller en ord-voyeur.

Till exempel är det kul med mode-ord. Som någonting-chock; sexchock, nakenchock etc. Löpsedlarna var fulla av chock ett tag. Det var som om nyhetsredaktionerna var tvungna att använda ett av de starkaste ord de kunde komma på för att göra en i själva verket extremt ointressant händelse intressant. Nyhetstorkan gav upphov till viss vokabulär kreativitet. Men, det var kul ett tag, sen blev det tröttsamt. Jag blev mätt, eller kanske sur på att ständigt känna mig lurad som reagerade. Att höra ordet chock nu gör mig omedelbart irriterad. Jag tror inte på det längre, som att någon ropat varg för många gånger.

Likadant med hora. Att vara en banan-hora (haha det var det första som dök upp i huvudet. slump?) tappade sin provocerande charm ganska fort. Ordmissbruk. De starka orden blir för starka, man överdoserar snabbt på dem.

Annat är det med de svåra orden, de som är lite otillgängliga, strama, nästan lite syrliga i sin framtoning. De har en motsatt effekt, de blir trivsammare ju mer man umgås med dem. Man måste successivt vänja sig vid dem, hur de smakar, ligger i munnen, passar in med de andra orden i samlingen.

Det finns också ord som är som oslipade, för små träramar. De gör våld på det de försöker beskriva. De försöker klämma in upplevelsen/känslan i ett alldeles för litet och fyrkantigt utrymme. De är aggressiva, dominanta och kvävande och lämnar en med en känsla av att ha blivit överkörd.

Ett av mina favoritord just nu är "Eutymi"
: Med eutymiskt humör menas det "normala", stabila humöret utan klagan.(Källa: Web4Health)

Jag tror att det passar in i den sistnämnda kategorin av ord med tvivelaktiga intentioner, men jag finner det ändå oemotståndligt. Det är något med förklaringen, en enkelspårighet/naivitet/stelbenthet som är underbar; Det "normala", stabila humöret utan klagan. Jag blir hänförd, hänryckt, förundrad och förförd. Massor av frågor väcks inom mig: Vad menar dom? Att om man klagar är man instabil i humöret? Vad är ett normalt humör? Vad finns det mellan ledsen och glad, likgiltig och entusiastisk? Är man deprimerad? Är man tom på känslor?

EnligtTomkins (1991) finns det nio medfödda, primära affekter (affekter är känslor innan de tolkats, de biologiska aspekterna av en känsla enl. Nathanson), som varierar från låg till hög intensitet och som kan delas in i två positiva, en neutral och sex negativa affekter.
De positiva affekterna är välbehag/extas (glädje) och intresse/iver, den neutrala är
förvåning/häpnad och de negativa är ilska/raseri, rädsla/skräck, ledsnad/förtvivlan,
avsmak, avsky och skam/förödmjukelse (svensk översättning av begreppen enligt
Havnesköld & Risholm Mothander, 2002). (Källa http://www.psy.umu.se/grundutbildning/program/psykolog-programmet/Uppsatser/Examensarbete/HT2007/P631.pdf)

Så neutral affekt är förvåning/ häpnad. Hm. Är det den affekten man upplever när man har ett eutymiskt humör? Isåfall är jag eutymisk just nu för jag känner mig lite förvånad. Nej, det känns inte som att det är det dom menar. Det verkar som att de inte har tagit med känslor i bilden. Jag får hitta en annan vinkel. Det här med att vara utan klagan, betyder det att man är nöjd då? Skulle nöjdhet vara ett normalt tillstånd? Vad menas med normalt?

Normal har flera betydelser:

• en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper.
• en vinkelrät linje, se normalvektor
• en sorts matris, se normal matris
• ett materialiserat mått, mätinstrument eller mätsystem som är avsett att definiera eller reproducera en måttenhet.
• en amerikansk stad i Illinois, Normal, Illinois
• ett queerfeministiskt bokförlag, Normal förlag.

(Källa Wikipedia)

Eftersom vi då pratar om organismer (människor) så tolkar jag det som att det som är normalt är det som utgör normen (dvs innehas av majoriteten) i ett visst sammanhang. Se dig omkring, skulle du säga att majoriteten av de människor du stöter på är nöjda?

Äsch, jag kan bara konstatera att ibland kan ord göra saker krångligare än dom är. Och det är en del av förtjusningen med dem. De är våra tafatta och kärleksfulla (om än något desperata ibland) försök att förklara det mysterium som kallas livet. Som vi alla är en del av utan att ha en aning om varför. Fasansfullt, fruktansvärt, förskräckligt och för det mesta förfärligt fascinerande.

Kram på er
Tinnitus (som inte har en aning om vad det är hon försöker förmedla)