Harm

Nej, inte harm som i no harm done, utan harm som i :

Ängslan, sorg, gråt, harm, förtret
pina, kval, olycklighet
Äre mina följesvenner
som mig kvälja natt och dag
mitt behag
är, att jag av tiden känner
deras lag.

Lasse Lucidor

Jag slog upp resentment idag och fick då fram två präktiga svenska ord: harm och förbittring. De är underbara! De är som två sura, förtorkade, gamla överklassgubbar, som "sätter kaffet i vrångstrupen" när de läser om "dagens ungdom" och som fnyser högt åt sjukskrivning (Lättja! Det är väl bara att bita ihop och jobba på!) och åt depression (Högst modernt påfund, på min tid kallades det att sitta och tycka synd om sig själv minsann!)

Jag vet inte varför de är så oemotståndliga för mig. Hade jag träffat de här männen i verkliga livet hade jag blivit topp tunnor rasande av deras trångsynthet och översitterifasoner. Men som ord är de högst angenäma. Jag tycker om högdragna, snorkiga ord. Ord som gör att man automatiskt, som om det vore genetiskt betingat, snörper lite på munnen och ser ut som att man svalt en citron eller som om katten släpat in något. Det är skönt att vara sur, oresonlig och snorkig ibland, om så bara för den sekund som det tar för en att väva in ordet i en mening. Speciellt om man är som jag är i vanliga fall. Trevlig.

Jag är så jävla trevlig. Tidigare ikväll satt vi några stycken på ett ölhak och pratade om hur vi var som barn. Jag beskrev mig själv som en "trained monkey". Det är så galet sorgligt och så otroligt vackert på samma gång. Jag gjorde ALLT för att vara mina föräldrar till lags. Jag älskade dem med en slags skulddriven raketbränslekraft som fick mig att foga mig i allt för att göra dem glada, få uppmärksamhet och någon slags bekräftelse på att jag dög som människa. Det var:
1. Inte lätt och
2. Fruktlöst.

De fortsatte vara självupptagna, hänsynslösa, otåliga och krävande. Och de hatade varandra, med intensitet och passion. Det var det enda de var riktigt engagerade i, och det enda de var överens om. Nu förstår jag att de trots skilsmässa och nya relationer aldrig slutade älska, hata, älska att hata varandra och hata att älska varandra. Då förstod jag ingenting. Jag visste bara att inget var som det borde vara och byggde av detta faktum den välkända ekvationen som gick ut på att det någonstans var allt mitt fel och således mitt ansvar att göra det bra igen.

Min lillasyster var bestämd från födseln. Ingen kunde få henne att göra något hon inte ville. Hon föddes med en självklarhet, integritet och pondus som jag bara kunde drömma om. Vi har levt väldigt olika liv, jag och min lillasyster. Hon har villa, man, barn och Volvo. Det har inte jag. Hon har jobbat på ett och samma företag hela sitt liv. Det har inte jag. Hon är smart, snygg och otroligt charmig. Det är jag med;)

Vi var alltid ovänner, jag och min syster. Under hela vår uppväxt slogs vi, skrek åt varandra, ljög och skvallrade till mamma om vad den andre hade gjort. Min mamma tog alltid min lillasysters parti. Hon var själv lillasyster och visste "hur svårt det var"(läses med extremt barnslig och överdriven röst, gärna med lite grimaser till). Jag kommer ihåg ett enda tillfälle då vi hade roligt tillsammans. I övrigt var det mycket harm och förbittring. Ondskefulla, ruttnade tankar och fantasier som luktade härsket av hat och avund.

Så idag på jobbet, när det kom upp avundsjuka i en diskussion, hade jag inte svårt att relatera till detta begrepp. Jag gick direkt efteråt in på nätet och började leta upp artiklar om avund. Jag hittade massor. En författare menade bl a att man skulle vända "neurotic resentment to mature assertiveness"( eller om det var "aggression"). Därav resentment-sökningen (se ovan). Han ansåg att det viktigaste var att stå för att man var avundsjuk, för då kunde man börja göra något åt sitt eget liv istället för att lägga massa energi på att dölja sina känslor. Fler intressanta artiklar handlade om avundsjuka på jobbet och/eller i hemmet och hur det kunde leda till våld och mord.

Jag tänkte många mordiska tankar om min syster. Hon fick ta en del stryk också, men det är preskriberat nu. Jag hatade henne med glöd och hetta. Jag harmades över att hon alltid fick rätt, och att hon inte behövde fjäska som jag för att få det hon ville ha. I min ögon var hon djävulen själv. När jag ser tillbaka på det nu så tänker jag att mycket av den frustration jag kände nog kom från situationen med mina föräldrar. Men hon fick ta smällen. Hon och jag. Tack och lov är vi vänner nu, med mycket kärlek för varandra. Det är inte helt lätt eftersom vi är väldigt olika, men vi försöker.

Jag såg en kortfilm för något år sedan, om syskonvåld. Någon hade intervjuat människor som berättade om hemska saker som de gjort mot sina syskon när de var små. Man hörde olika berättarröster och så hade dom filmat stillbilder på barn. Det var brutalt. Någon hade försökt dränka sitt syskon, en annan hade sprungit efter sitt syskon med kniv och skrikit: Jag ska döda dig! När syskonet lyckats springa in på toaletten och låsa dörren hade efterföljande syskonet huggit kniven i dörren med våldsam kraft. En tredje hade slagit sitt syskon med en hammare. Alla berättelserna (ca sex stycken) handlade om små barn, fem till tio år gamla. Jag tror inte att det är något ovanligt. Men det är skrämmande. Och fascinerande för en beteendevetare som jag.

Jag har börjat tänka på det en hel del. På våld, aggression, hat och avund. På hur starka drivkrafter de är för mänskligt beteende. Det gör mig nyfiken. Jag har själv aldrig känt så mycket ilska som jag gör nuförtiden. Jag är arg jämt. Jag börjar misstänka att jag varit det förut också men omedvetet. Nu är jag fullt medveten om hur arg jag är. Tydligen så harmas jag dagligen, timsligen, nästanpå minutsligen. Jag har blivit en argbigga. Hur gick det till? Jag som är så TREVLIG.

All ilskan har lagt sig på hög och väntat, och nu vill den ut. Men hellre det än att gå runt och känna harm och förbittring, eller? Gud vare nådig den som kommer i min väg. Då ska jag kasta garnbollar på dem!

Tinnitus (som både uppskattar och fruktar sitt nya(?) sinnestillstånd)