torsdag 30 september 2010

Du måste finnas

Tinnitus känner sig lycklig. Jag vågar knappt kriva det. Mitt liv har gått från att vara en kamp till att bli en utmaning. I kampen var motståndet hårt och jag var alltid i underläge mot alla våldsamma demoner som ville äta upp min värld, mitt inre, mitt liv. Nu. Sex år senare, har jag trotsat så många rädslor och sakta, sakta öppnat upp ögonen för att se att många av ögonen som tittar på mig har kärlek i sig. Jag behöver inte skämmas, jag behöver inte vara rädd. Livet omfamnar mig om jag låter det. Det kommer solsken efter mörker, det är som att livet i sig självt strävar efter balans. Eller så har jag haft turen att möta de människor som fått mig att våga lita på dom, på mig, på livet.

För er som lider, släpp in någon. Gör det. Hitta någon som behandlar ditt hjärta med silkesvantar. Jag hittade min psykolog för sex år sedan. Många timmar har jag spenderat gråtande hos honom, medan han lyssnat, tittat och väntat in mig tills jag var redo att möta hans blick. Många slantar har jag lagt på dessa timmar. Levt under existensminimum för att ha råd, ibland undrat om jag är riktigt klok, om jag prioriterar fel. Men nu, nu, nu, nu, nu, nu, nu! Nu vet jag att pengar inte är värt någonting om man inte lägger dem på det som bringar lycka och kärlek, i ens eget och andras liv.

Utan alla dessa timmar vet jag inte om jag hade vågat öppna mig för sann kärlek (min bulle!), om jag vågat trotsa rädslorna för att misslyckas och skämmas i arbete och relationer. Jag var ensam, omgiven av människor, först nu kan jag känna deras närhet. Jag kan älska dem först nu. Jag kan acceptera mig själv först nu. Jag vågar känna glädje först nu.

Jag tackar för detta. Jag tackar alla som hjälpt mig framåt, inåt och utåt. Tack för att jag får vara här och känna så här. Tack.

Jag är glad att jag började psykologprogrammet och blev tvingad, av kursplanen och mina drömmar om att bli psykolog, att gå i terapi. Om ni mår dåligt och inte vågar ta steget själva, se till att någon tvingar er att söka hjälp. Någon som förstår att ni behöver den och tvingar er att fortsätta ta emot den, även när det känns svårt. Men se till att det är någon ni intuitivt känner är bra för er, som behandlar er med respekt och omtanke. Inte alla psykologer är bra psykologer, lita på personkemin. Det är tilliten ni känner för er terapeut som kommer att bära er igenom skammens och skuldens eldhav.

Godnattkramar från Tinnitus, som fortsätter skicka kärlek och tack ut i universum.

4 kommentarer:

  1. Hoppas jag är där snart...1+10=2 änsålänge osant. Kram!

    SvaraRadera
  2. Och en hel hög kärlek till dig! Det gör mig så otroligt glad att du känner dig så!
    Grattis.

    SvaraRadera
  3. Tack för kärlek Froste! :)

    Oroshjärta, du är ju där redan. Varje dag är du och provsmakar på lyckan och glädjen. Jag läser ju det i dina härliga inlägg. Men jag vet hur svårt det är att våga tro på att den varar. Och att man är värd den! Men det är du, du är värd all kärlek och lycka och dom finns där och väntar på dig tills du är redo att omfamna dem.
    Hu, jag låter frälst! Kommer jag att prata så här alltid nu? Jag tycker oftast att frälsta människor låter så oempatiska. Men det handlar väl om att jag inte trott på att det var möjligt för mig att känna såhär. Jag har helt enkelt inte vetat vad det var att må såhär och inte vågat tro att jag kunde må bättre. Hang in there oroshjärta, dina drömmar om kärlek kommer att besannas. Kärlek och kramar!

    SvaraRadera
  4. åhh tack finaste du. Jag tror på kärleken även för mig.(jag måste sluta välja det absolut mest omöjliga bara;) L.O.V.E & tack för peppen!

    SvaraRadera