Falling slowly

Hur hanterar man andras motstånd? Sitt eget motstånd? Andras välvilja och generositet? Sin egen givmildhet? Jag känner mig så tafatt ibland. Relationsskapandet är en finstämd konst, som visserligen ger utrymme för misstag, men som ändå kräver en viss känsla för det subtila. Det är inte ett svårspelat instrument per se, men det krävs en viss fingerfärdighet och känsla innan det börjar låta vackert.

Jag börjar inse hur mycket mitt arbete handlar om relationsskapande. Egentligen har jag vetat det från första stund, men väjt för det till förmån för den inpräntade neutraliteten. Härmed kastar jag ut den! Det går inte att vara neutral när du möter en annan människa, du måste vara dig själv! Vad är det att vara neutral? Att inte röja sina känslor? Då kommer det inte att bli något möte. Om du inte låter dig beröras av den andres upplevelse, vad förvandlas du då till? En maskin. Då kan klienten hellre få internetbaserad behandling som är både billigare och enklare rent praktiskt.

Jag vet inte varför jag envisats med att distansera mig. Jag tror att jag har missförstått psykologrollen, eller snarare missförstått vilken typ av psykolog jag vill vara. Det finns flera rekommenderade förhållningssätt och det är upp till var och en att hitta ett som passar dem. Jag trodde att jag hittat ett som passade mig, men inser nu att det är dags att byta. Jag har förändrats och med det mitt sätt att relatera och därmed arbeta.

Inom det dynamiska förhållningssättet finns det flera olika skolor och begreppsbilder med skilda preferenser. Från den interaktivt sparsmakade psykoanalysen, till den relationella psykoterapin. (Kanske var det för att de tidiga analytikerna var så sparsmakade med sitt känsloruttryck som de ofta hade relationer med sina adepter? De föll offer för sin egen uppladdade libido?)Mitt rättesnöre var tidigare begreppet neutralitet, ungefär att vara sparsmakad med vad man delger om sig själv så att klienten får möjlighet att fantisera. Fantasierna skapas utifrån tidigare relationsmönster och hur klienten förhåller sig till dig kommer därför att säga mycket om deras relationsmönster. Det jag har sett nu är att även om jag delar med mig av tankar och känslor, så kommer ändå dessa mönster fram. De hittar alltid utrymme. Det viktiga blir istället att hitta en balans mellan att vara personlig och privat.

Skillnaden mellan att vara personlig och privat ligger i att låta sig bli berörd, men inte låta de egna känslorna ta den största platsen. Den ligger också i att dela med sig av tankar och funderingar kring det som sker i terapin, men inte av ens egen historia. Kanske ligger skillnaden kort och gott i att dela med sig av sitt känsloregister, men inte av sin historia. Därmed stannar man också i nuet, vilket är en viktig aspekt av välbefinnande och något klienten kan ta till sig.

Jag tycker att det här är viktigt. Även om man ger utrymme för att vara en projektionsyta så ska man också visa att man är en medmänniska, att man är mänsklig. Gör man inte det blir klienten ensam igen, sviken ännu en gång. Vilken tro får de då på goda relationer, som trots allt är det vi lever för? Vi är inte ensamma, vi föds inte och dör inte ensamma. Vi är alltid en del av allt, vilket tack och lov äntligen visat sig vara sant även enligt den naturvetenskapliga forskningen. Tack för kvantfysiken!

Kram från Tinnitus, som håller på att växa in i livet.