Shame on you

Skam, skam är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Denna fasansfulla skam som fyller mitt väsen med obehag och skräck. Skam, jag utmanar dig! Hallå, skammen? Snälla, snälla skammen? Kan vi inte ha en sista avgörande fight och den som vinner då får bestämma om du ska stanna eller gå? Jag kämpar mot dig hela tiden, men du ger dig aldrig. Varför så envis? Jag behöver inte dig! Jag vill inte ha dig! Jag vill sluta skämmas!

Nu ska jag läsa upp ett föredrag för min sambo. Jag ska hålla det imorgon, för ca 100 pers. Det blir tredje gången gillt imorgon och ändå är jag lika nervös som första gången. Helvete på jorden att befinna sig i denna skam!

Jag borde älska den, jag vet. Inte hata, inte stöta bort, inte avsky- bara ahimsa. Den vill mig väl, den är ett skydd. Min dödsradar. Egentligen borde jag vara oändligt tacksam. Men den är liksom vild min skam. Den ser fara överallt och skapar fara där fara inte finns. Skulle jag lyda den skulle jag aldrig gå utanför dörren och vilket slags liv skulle det vara? Levande död.

Kan man försonas med sin skam? Röka fredspipa med sina otillräcklighetskänslor? Tacka för ett nitiskt utfört arbete, ge dem en guldklocka och sedan säga åt dem att börja plantera rosor istället?

Jag vill det! Jag vill att dom ska känna sig gamla och slitna och redo att överlåta styrningen av detta skepp till glädjen och kärleken istället. Men dom beter sig som revirhetsande gamla surkartar som inte ens vill släppa glädjen och kärleken över relingen. Vår båt, vår båt, skriker dom och kastar rutten fisk på glädjen och kärleken.

"Take this sinking boat and point it home. We still got time."

Fallin slowly

Vi måste samarbeta här känslorna! Den här båten behöver vila i en hamn emellanåt, segla på varmare breddgrader. Hjälps åt, samarbeta, kom överens för guds skull. Jag har bara ett liv, en båt, ett hjärta och ni sliter ut mig på det här sättet! Kom igen!

Nu ska jag hålla föreläsningen för sambon, wish me luck..

Kram från Tinnitus, som är en liten kanin med lejonben