Samma märken

Jag läser nu en artikel om traumaforskning och jag tänker att författarna på något sätt verkar tänka att det kunde ha funnits en annan verklighet än den skedda. Att man genom interventioner kan göra ogjort. Att man har en bild av en människa som en perfekt organism som livet sedan modifierar, antingen genom förädling eller genom stympning och som man sedan kan hela eller läka.

Jag associerar till filmen Dorian Gray, där original-Dorian förblir ung och oförstörd, medan Porträtt-Dorian får bära märkena efter allt Dorian gör. Två skilda verkligheter, där det ena är en otäck bild och det andra är en levande människa. Jag undrar, finns det några risker med att titta på livshändelser och dess konsekvenser som något negativt?

Inom yogan menar man att människan mår bäst av att möta livet med jämnmod. Deras syn på människan är att vi har två starka krafter inom oss; raga och dwesha, som vill dra oss i olika riktningar. Jag har nog skrivit om dem tidigare, att raga är en kraft som vill få oss att närma oss något och att dwesha är den kraft som vill få oss att undvika något. Dessa två krafter uppehåller vårt sinne och gör att vi ser på världen genom en illusion av gott och ont- maya.

Vi vill ha mer av det goda och mindre av det onda, men som vi alla vet så kan vi inte styra allt som händer i våra liv och livet medför både sött och salt. Därför blir det svårt för oss att leva harmoniskt om vi hela tiden ska orientera och röra oss utifrån denna inre dragkamp.

Om man då ser på trauma som något negativt, kommer man inte då att ytterligare traumatisera sig själv eller någon annan? Som om man skulle se på ett träd som skadat för att vädret var dåligt ett år och hädanefter prata om trädet som traumatiserat av det onda vädret.
Jag förstår att traumaforskning är något bra och jag tror att det leder till att massor av människor får hjälp att må bättre. Det jag ifrågasätter är inte de goda, välmenande gärningarna. Det jag ifrågasätter är synen på livshändelser som något skadligt.

Jag ställer mig också emot samhällets sätt att dela upp olika typer av lidande och ge mindre resurser till hjälp av vissa typer av lidande än andra. Genom donationer, resursfördelning och bidrag av olika slag skapas en bild av accepterade former av lidande och mindre accepterade.

Tidigare var psykiskt lidande betraktat som något fult och skamligt. Nu börjar det bli allt mer accepterat att må psykiskt dåligt. I mina ögon är det ett tecken på att vi har ett system som bygger på okunskap. Vem kan egentligen säga vad som är rätt och fel, mer värt eller mindre värt? Vad finns det fler för missuppfattningar i vårt system? Att alla på a-kassa är lata och inte vill arbeta t.ex. Den synen börjar också förändras nu när lågkonjunkturen drabbat oss och allt fler tvingas gå arbetslösa. Obeständiga värden är felaktiga värden.

Istället skulle man kunna ha en annan måttstock t.ex, en människa bör kunna leva sitt liv så här:

En människa bör kunna tjäna sitt uppehälle på ett sätt som bringar personlig tillfredsställelse. Hon bör kunna ha fungerande relationer och vara frisk större delen av året.

Om hon eller han inte kan det skulle man kunna använda det som utgångspunkt för förändring.
Istället för att försöka separera olika typer av lidande från varandra och ställa dem mot varandra, så tar man sig en rejäl titt på den här människan och reder ut var det brister och vad som behövs göras.

Hela den mänskliga existensen är uppbyggd kring dualiteter. Vi är gruppvarelser som behöver en in-grupp och en ut-grupp, som behöver ja och nej och rätt och fel och som oupphörligen resoner och filar och slipar på regler för samlevnad och överlevnad.

Jag blir arg på denna ständiga överförenkling av livet och av människan. Vi är alla offer, vi är alla förövare. Hela tiden pågår orättvisor, krig, övergrepp, tortyr, våld, men de flesta av oss gör inget åt det. Om vi verkligen ville kalla oss icke-förövare så borde vi vara ute och hjälpa, protestera och motarbeta det onda hela tiden. Knappt sova tills det onda är utrotat. Men det gör vi inte. För vi är upptagna med att kategorisera oss som offer eller förövare, som duktiga eller dåliga, som lyckade eller olyckliga. Vi är upptagna av att undvika det som vi ser som dåligt (för tillfället), och söka oss mot det vi ser som bra (för tillfället).

Om vi skulle släppa taget om alla våra kategorier, om alla jämföranden och värderingar, vad skulle vi ha då? Om vi skulle släppa taget om separation och uppdelning, vad skulle hända då? Vi skulle upptäcka den här världens och vår egen sanna natur. Att det inte finns någon uppdelning, att vi alla är ett.

Men Tinnitus, om vi slutade värdera saker i bra eller dåligt, vad skulle vi då orientera oss efter? Vad skulle vara vår kompass då? Tinnitus svarar: Kompass, vad ska du med kompass till? Var ska du någonstans? Du vet ju inte ens var du är, hur ska du då kunna veta vart du ska?

Men det var ett lätt retoriskt trick som svar på en svår fråga. Om vi inte ska se trauma som något dåligt, betyder det att vi inte ska ta hand om dem som blivit utsatta för det och uppenbart mår dåligt av det? Jo, det är inte det jag vänder mig emot. Jag vänder mig emot att leta orsaker till lidandet. Att ens kalla lidande för lidande. Jag propagerar för att se händelser som händelser utan förtecken. Bara då kan man se att allt i världen faktiskt hänger ihop, att det inte finns natt utan dag, gott utan ont, negativt utan positivt.

Kram från Tinnitus. Buddha-aspirant som ska läsa vidare och stryka över ordet trauma varje gång det dyker upp i texten och ersätta det med ordet livet.