Lät du henne komma närmre

Mörkret är kvar, men uppblandat med ett skumrask, ett suddigt, grått dis som skulle kunna vara början till en gryning. En pampig, postapokalyptisk gryning, där solljusets aprikosa ankomst smutsas ner av krutrök och upprivet damm. Partiklar som småningom skingras för att lämna plats åt.. Vadå? Ett zombiekaos, levande lik kantar gator i ett patraskets parad. Eller stiger en ståtligt struttande hjälte ut ur den grusiga dimman? Jag vet inte vad det ska bli av detta mörker, detta mitt liv som aldrig tycks levas annat än i mitt huvud. Olika förutsättningar, livsvägen kantad av svek, går det att skapa livsglädje, kärlek på denna klena grund, eller kommer jag att fortsätta leva mitt liv som ett människoliknande spöke? Den nickande betraktaren, som löses upp i tomma intet så fort någon får syn på henne.

Livet måste ha en mening skrev Viktor Frankl. Jag hittar ingen och vet att mitt sökande är en flykt från mörkret.

Men jag vill leva mitt liv! Jag vill sluta försöka leva det. Jag vill sluta försöka. Jag är trött på att försöka. Jag är så in i märgen less på att vara så osäker på om mina känslor och behov är rimliga, giltiga, acceptabla att jag för länge sedan tappat orken att bevara dem i mitt medvetande. Det enda jag kan är att reglera andras känslor, att hålla dem glada, nöjda eller på avstånd. Det kan jag så till vida att de inte kräver ett ställningstagande eller ett risktagande från min sida.

När jag möter en människa som är mindre rädd än jag och som inte har tålamodet eller tillräckligt intresse att se det finstilta, då kan det hända att de tröttnar på mig. Jag ser det som ett nederlag. De ville ha ett möte och jag är expert på icke-möten. Jag har haft patienter som sett detta. En del av dem hjälpte mig att känna mig trygg. Det hjälpte oss båda. Vi möttes. Det är väl inte det vanliga att psykologer visar sina brister, men du kan vara säker på att de syns vare sig man vill eller ej. Om man kan stå för dem blir det ett riktigt möte, där kan stor förändring ske. Min psykolog är inte så bra på det. Han har andra kvalitéer, men att erkänna brister är inte en av dem. Han är bra på att vara tålmodig, lyhörd. Han tål min ilska och mina tårar. Men han tål inte att missta sig. Det gör mig besviken.

Jag håller på att träda in i livet. Jag tror att jag kan. Det finns en massa människor som hellre vill fortsätta med ickemöten. Denna massa kan lämna mig om jag börjar existera. Jag är så rädd för att förlora säger min psykolog till mig. Ja fy för fan. Det är som att min svek-kvot är fylld till bredden. En gång till och jag rämnar. Lämnar. Sinnrikt system har vävts i kroppen. Giftigt nät för alla som svärmar.

Jag längtar efter annat, efter liv. Efter verkliga känslor, efter verkliga åsikter, efter verkliga upplevelser. En dag ska jag bli verklig. En dag ska jag leva mitt liv. Winnicott skriver om vad det är att vara alive. Han vet vad jag pratar om. Det handlar inte om att leva, det gör man vare sig man vill eller ej. Det handlar om att känna sig levande. Känna livet i sig, som Madicken säger. Att återerövra ett förlorat själv kräver hårt arbete. Jag arbetar. Ett jobb som troligtvis lönar sig i längden, men som just nu framstår som obetalt slavarbete.

Jag ska älska livet, om det så är det sista jag gör.

Kram från Tinnitus, som önskat sig blå i huvudet.