Aldrig ensam

Jag läste en ungdomsbok för ett par är sedan, Vykort från ingemansland av Aidan Chambers, där författaren skriver att uppmärksamhet är kärlek. Han skriver om hur en känd konstnär (var det da Vinci?) målade av sin far upprepade gånger. Det var ett sätt för dem att komma nära varandra, för unge da Vinvi att visa sin kärlek för den äldre. Uppmärksamhet=kärlek, visst är det sant. Och vackert. Så att odla sin uppmärksamhet, sin närvaro i nuet- som ni mitt ressällskap tipsar mig om- vare sig det är genom andning, kloka ord eller genom att stötta varandra på olika sätt, är nog det klokaste vi alla kan göra. Det är en kärlekshandling, till en själv, till livet, till kärleken.

Jag började ta piller igen. För några dagar sedan. Jag vill inte, men jag kände mig tvungen. Jag känner mig fortfarande tvungen. För min egen skull, för min pojkväns skull, för min framtids skull. Men det klingar falskt inom mig. jag vet att det är ett stöd, men det är ett stöd som också är en belastning. Som alla stöd.. Egentligen vill jag ta striden med mitt självhat och inte ge mig förrän en av oss har gått under. Strida. Leva ett liv inte vinna ett krig, en boktitel som gjort intryck på mig. Anna Kåver skriver om acceptans, och även om jag inte känner mig träffad i det allra mjukaste av det hon skriver i boken, det liksom glider lite ovanpå, så har titeln gjort ett viktigt intryck.

Pillrena innebär att jag hamnar i trötthetskoma ca tre timmar om dagen och att jag är avsevärt mycket långsammare än jag annars är, i tanke och handling. Jag vet inte hur mycket stöd de är för mig. Jag hämtar så mycket kraft ur de nyvunna insikterna. I insikten om att jag bara kan leva livet så som jag vill leva det. I insikten om att det går att lita på universum, att önskningar slår in. I insikten att jag är som jag är. Och att jag är som jag är pga. det jag har gått igenom. Och att det är ok. Jag duger. Jag kommer att hitta rätt.

Men jag tar emot piller-stödet, även om det är tveksamt. Jag behöver allt stöd jag kan få i min kamp för att vinna mig själv. Där var det igen. Ordet kamp. Kamp som i strid, som i krig, som i vinna eller förlora. Jag behöver inte krig, jag behöver skapa fred. Men det är delar av mig som är motsträviga, som inte vill släppa taget. Vissa av dem är där för att skydda mig, det vet jag, men det är andra delar därinne som jag inte ännu lyckats sluta fred med. Det är dom delarna som påminner mig om min mammas framfart med mig.

Min mamma, som jag älskade högt och dyrt, var en väldigt otålig mamma. Hon tyckte att barn var besvärliga, påfrestande och långsamma. Detta innebar att jag fick vänja mig vid att låta henne ta över om jag gjorde fel, vara så lite i vägen som möjligt och skynda mig allt vad jag kunde i allt jag gjorde, om det så var talade, tänkte eller handlade. Nu när jag är vuxen har jag ingen nytta av att bete mig sådär, men det är så hårt inpräglat i mig att jag gör det per automatik. Och automatiken, eller autopiloten, har blivit ordinarie pilot som om hela livet var ett nödfall och jag var svårt skadad. Närvaro, medvetenhet, deltagande, nu, nu, nu. Älska, lev, nu!

Nu kallar kroppen, mitt hjärta vill ha blod. Jag lämnar med värme i hjärtat över alla er som ser och förstår och delar. Jag tror också jag har alla nycklar, det är nu dom ska användas.

Kärlek!