You are not alone

Jag har en personlighetsstörning.
Jag är störd.
Störd är ett så bra ord för att beskriva det som hänt mig.

Jag var ett litet nyfött barn som ville få kärlek och utvecklas som alla andra, men jag blev störd i denna strävan. Nu vandrar jag runt här och ängslas, våndas, väntar på attack från alla jag möter. Ett tillstånd av ständig defensivitet, av känslomässig overload och en skräck för att bli lämnad, ratad. kritiserad, bortvald, övergiven.

Borderline kallas det och det tycks som att störningen blir starkare för vart år som går. Som att alla besvikelser föder odjuret och snart tar det över. sanningen är väl egentligen att det är vissa saker som väcker monstret. Vissa saker är förväntade separationer. Min barndoms hamn, om än något svårtillgänglig sådan, håller på att försvinna från livet.

På ett plan är det ok, jag föstår det, hon är gammal. På ett annat plan breder ångesten ut sig och eldar upp allt som spirat inuti. den vill rasera allt jag byggt upp och stänga in mig i sitt mörker. Inga fler risker, varningslampan blinkar dag och natt. Saker som jag vant mig vid så smått, som att undervisa, svara i telefon när det ringer, dela med mig till min omgivning, allt det som gett mig så mycket glädje, ses nu som överflöd, risker av mitt inre ekonomiska system. All energi ska gå åt till att skydda, gömmas, hålla tillbaka.

Vad ska det bli av mig när hon dör, vem har jag då?

Livet är en enda lång räcka av risker och sen dör man.

Jag vet att det finns mer, jag vet, men min kropp skriker något annat. Det uråldriga larmsystemet, från mitt livs början, har väckts till liv och det är inte ett raffinerat blinkade som signalerar fara. Det är stötar genom kroppen, tryck över bröstet, tårar som rinner och värst av allt vänner som stöts bort. Jag saknar dem men vågar inte sträcka ut handen.

Att höra en vänlig röst skrämmer mig, röster överhuvudtaget skrämmer mig. Jag kastar mig in i böcker, relationer som är levande men ändå döda. Ibland tröstar de, ibland ökar de ensamheten. jag stirrar på facebook, ser dem som lever och gläds och håller varandras händer men jag kan inte nå dem, kan inte sträcka ut handen till dem.

Snart undervisning och jag ska göra mitt bästa för att inte dra på masken.

Kram från Tinnitus, som skulle vilja bada i kramar just nu.