Ett inlägg till min rädsla

Han håller på att ta sig in. Allt håller på att ta sig in, livet, känslorna, sanningen allt bankar på med fullaste kraft och jag kan inte hålla ställningarna längre.

Förlåt mig rädslan, jag måste överge dig. Jag är livrädd för att göra det, men jag kan inte ha dig på min vaktpost längre. Jag måste riva mitt vakttorn och du kommer inte att ha någonstans att bo när det är borta. jag vet, vi har varit vänner så länge. Eller vänner, vi har varit beroende av varandra rättare sagt. Jag av dig för min överlevnad och du av mig för uppehälle. Men nu står du i vägen för min överlevnad. jag håller på att förtorka härinne, jag svälter ihjäl av tomhet och ensamhet.

Det kanske känns orättvist, att du tjänat mig så länge för att sedan bli avskedad utan förvarning. Kanske kan vi ordna något slags avgångsvederlag. Vill du ha en fallskärm? jag vet inte riktigt vad den ska bestå av bara. Du har ju livnärt dig på mitt kött och blod och om du flyttar ut så kommer det att bli svårt att få tillgång till det. Jag tänker inte be dig om din nya adress eftersom jag inte vill att du skaffar någon.

Jag vet, du har inte velat mig illa, du har bara menat väl. Jag hade mycket jag behövde skydd från och hade stor nytta av din vakenhet och observans. Men vi släppte in för få och för sällan och om sanningen ska fram så har jag börjt betvivla ditt omdöme. Du har släppt in människor som absolut inte borde fått komma in, samtidigt som du varit väldigt styvmoderlig mot de som verkligen hörde hemma innanför murarna.

Kanske är det dags för dig att ta lite semester? Jag vet att du jobbat dag och natt under många år. det mår ingen bra av. Kanske är du rentav utbränd? Kanske är sjukpension det bästa alternativet?

Snälla, låt inte det här bli en utdragen process. Det finns inget att vinna på en kamp. Mitt beslut står fast. Jag måste göra det här. Det är inte mot dig, det är för mig. Kan vi inte skiljas åt som vänner? Förlåta varandra för tillkortakommanden och snedstag? Kanske kan du komma på besök ibland? På natten, i mina drömmar, och skrämma mig som du brukade. Ropa högt: Fara! Fara! Stäng grindarna, ta skydd, spring och göm dig! Nu! Och så vaknar jag fylld av fasa, för att sedan inse att det bara vara en dröm och skaka på huvudet. Jag ler ett snett leende av igenkänning och tänker: For old times sake..

Ska vi säga så? Deal?

Kram från Tinnitus, som tänker att det nog kommer en fortsättning på det här inlägget..