Inte vackrast i världen

Jag tittar i Platsbankens träfflista. Det är nedslående läsning. KBT-inriktning önskvärt. KBT-inriktning meriterande. KTB-inriktad psykolog sökes. KBT, KBT, KBT. Trender. Barnsliga önskningar om trollspö som får människor att ignorera fakta och komplexitet. Vi vill att det ska vara enkelt. Vi vill att det ska finnas genvägar till lyckan. Vi vill komma dit på snabbaste, bekvämaste, smärtfriaste sätt och varför inte? Går det så är det ju fantastiskt. Men som alltid när grupptrycket blir för stort förvandlas ivern till hets och om det uppkommer motsägande fakta som riskerar att rasera förhoppningarna om det lyckliga livet så kan reaktionerna bli destruktiva. Se Die Welle, tysk verklighetsbaserad film om en lärare som i ett skolprojekt om diktaturer skapar en minidiktatur med katastrofal utgång. Bra film om destruktiva processer i grupper.

Jag var hos en jobbcoach i veckan. Vi kom överens om att det vi skulle fokusera på var att plocka fram det jag var bra på och öka förutsättningarna för att mina talanger skulle tas tillvara på bästa sätt. Hm. Jag har idéer nu. Inspirationen börjar återvända. Snart är världen min igen.

Mina talanger och svårigheter stämmer inte riktigt ihop med delar av mitt yrke. Jag har svårt att fokusera på en sak vilket gör att jag har svårt att sätta mig in i stora mängder information. Jag har svårt att komma ihåg det jag har lärt mig vilket gör det svårt för mig att vidareförmedla det jag en gång läst in. Jag blir lätt uttråkad och jag blir väldigt modfälld när jag stöter på motgång vilket gör att jag ofta fastnar i problem.

Jag är däremot bra på att komma med idéer och blir lätt inspirerad vilket gör mig till ett utmärkt bollplank och en inspirationskälla. Jag är entusiastisk vilket smittar av sig och kan sätta igång positiva skeenden. Jag är nyfiken på människor vilket gör att jag är öppen och lätt att samarbeta med. Jag är empatisk och kan möta människor i deras svåraste stunder. Jag är väldigt bra på att se och plocka fram det goda i människor, det tror jag är min största styrka.

Så vad kan jag göra med det här? Det framgår ganska tydligt att jag behöver ett sammanhang, att jag inte är en enmansshow. Jag behöver mycket trygghet för att kunna dela med mig av mitt goda. Med en trygg bas kan jag uträtta stora saker tror jag.

Äh, det här låter mer som ett personligt brev till en arbetsgivare än något sant och äkta. Jag får ge det ett nytt försök senare.. Det är lustigt vad svårt det är för mig att behålla äktheten när jag pratar om mig själv i termer av bra och dåligt. Undras vad det beror på.

Jag läste en artikel idag av Heidi Avellan som skriver i Sydsvenskan. Hon framstår ofta som en intelligent och analytiskt begåvad kvinna som kan se komplexitet och värna om den. Men idag skrev hon om liberalismen och där gick våra vägar isär. Hon resonerade om det nya begreppet latteliberaler och att dessa i själva verket var socialister med vissa liberala idéer, därför att de trodde på att värna om det sociala skyddsnätet. Hon skrev om detta på ett märkligt sätt, som om det låg något fel i att integera olika idéer, oberoende av vilken politisk gruppering som lagt beslag på dessa och kallar dem sina, i sitt tänkande kring hur samhället skulle fungera optimalt. Som om det var ett uttryck för någon slags kunskapsbrist eller integritetsbrist att vara idémässigt flexibel. Så Heidi gick från att värna om komplexitet till att bli väldigt ensidig och fanatisk och tycktes sätta oerhörd stolthet i detta.

Artikeln slutade med en slagkraftig men intelligensbefriad liknelse av hennes ställningstagande med hur hon dricker sitt kaffe. "Latte, nej tack. Jag tar en grön te, eller dricker mitt kaffe nattsvart." (Jag vet, citatet är inte helt korrekt, men tidningen ligger i köket och andemeningen är den samma.) Ha, ha. Nattsvart som i högerns historia av utrensning av de som anses vara en belastning för samhället (se Hitler)? Förlåt, det är svårt att inte hamna på samma resonemangsnivå. Som alltid när någon blir kategorisk leder det bara till smutskastning och konflikt.

Resultatet av att ha läst artikeln var att jag konstaterade för mig själv att för att vara liberal måste man lida av en viss grad av empatibrist. Liberaler är vad jag skulle kalla lightsociopater. Det går inte att tro på individens suveränitet om man någon gång hotats av social utslagning och hamnat i en situation där man varit helt i händerna på andra. Liberal kan bara den vara som aldrig fått sin tillvaro hotad av förlorad anställning, sjukdom eller olyckor och inte haft en familj som kunnat gå in och hjälpa till ekonomiskt eller känslomässigt. Liberaler vet inte vad det är att vara ensam.

Med det avslutar jag det här något politiska inlägget och känner mig lite besviken över att jag inte kunde skriva om mig själv och mina talanger utan att hänfalla till klichéer. Kanske drabbades jag av samma åkomma som Heidi. Vi kom för nära något inom oss som upplevdes som hotfullt och försvaren mot det satte i gång. För min del handlade det om att se på mig själv med positiva ögon. För Heidi handlade det om att grupptillhörigheten hotades av uppluckring. Förhoppningsvis får Heidi också möjlighet att se sina rädslor i vitögat nån dag, för att förhindra ökad fanatism.

Kram från Tinnitus, som nu ska meditera och lägga undan det världsliga en liten stund.