Nu letar jag bara. Letar tecken på att han tröttnat på mig. Nu har han upptäckt bluffen, nu ser han att det inte finns något mer än hans egna drömmar. Jag är tom. Varför fattar ingen det? Allt som rör sig i mig är bara luft, vind, fragment, brottstycken, inget sitter samman, jag är ett skal med lite människa i. Väldigt lite människa.
Hur ska jag komma bort från dom här tankarna? Dom känns så sanna, som det enda som finns. Jag är under ytan, på väg mot min egen undergång med en målmedvetenhet som skulle kunna flytta Kebnekaise, minst. Om jag kunde sträva mot mina mål med samma envishet skulle de finnas i min hand innan jag hann säga citronfjäril, skulle jag springa över målsnören så många att jag trasslade in fötterna i dem.
När vemodet kommer över mig så lyssnar jag på Melissa Horn- Lät du henne komma närmre, om och om igen. Så omöjligt, så tilltrasslat, så fast i sina tankar, precis som jag. Det hugger till i bröstet av plågsam igenkänning när hon sjunger: Vissa dagar tänker jag mer på henne än på dig.
Precis så där är det. Jag tål inte när han blir hård i rösten. han har varit det flera gånger nu. Avslutat samtalet, inte skickat morgonsms. Jag bara väntar nu, väntar på domen. Nu har jag snärjt in mig i tvånget. Nu slutar det med en rygg, en dörr som stängs, ett hjärta som brister.
Jag vill inte tänka så här. Jag vill lita på hans ord. Jag vill inte vara så sårbar. Jag vill inte vara så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar inte berätta för honom. Orkar han höra?
Kram från Tinnitus, som ska dansa ut sitt vemod..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Dansa ut vemodet är också att befria sig en stund från tanke. Men annars, jag är du. På ett lite annat sätt. I dag när jag skrikit och gråtit i telefonen, lagt på den, tagit emot två inkommande nya samtal struntat i lika många, tänkte jag att jag var galen. Att det är så här det är, det är inge klar gräns, man är bara över den, och man vet inte. Senare satt jag stum och förtvivlad, hård såg han, framför datorskärmen, han kramade den och sa jag älskar dig. Kramade skärmen, va e det? tänkte jag och log, för första gången på den här dan. han såg det nog inte från sitt håll. KArusell, I know all bout'it. Jag vet inte vad man gör. Ibland tänker jaqg att det väl är en fas man ska igenom, inte en skog i vilken man är förlorad. Men vem vet?
SvaraRaderaTack, kära för stöd och vetskap om att inte vara ensam i fängelset. jag är glad för din skull att du hittat någon som fortsätter krama trots vilda protester:) Jag hoppas att min handhållare också är en sån som orkar och vill stanna. Läste din blogg och tänker att om vi var på samma ställe så skulle jag hjälpa dig med andningen, varsamt locka ut andetaget så att du kunde upptäcka att det kom ett nytt. Be en vän, någon du litar på att lägga sin hand mellan dina skulderblad, precis bakom hjärtat och sen hålla den där tills det släpper.
SvaraRaderaJag dansar och dansar och dansar:)
Stor kram!