Den som dör får se

Nu letar jag bara. Letar tecken på att han tröttnat på mig. Nu har han upptäckt bluffen, nu ser han att det inte finns något mer än hans egna drömmar. Jag är tom. Varför fattar ingen det? Allt som rör sig i mig är bara luft, vind, fragment, brottstycken, inget sitter samman, jag är ett skal med lite människa i. Väldigt lite människa.

Hur ska jag komma bort från dom här tankarna? Dom känns så sanna, som det enda som finns. Jag är under ytan, på väg mot min egen undergång med en målmedvetenhet som skulle kunna flytta Kebnekaise, minst. Om jag kunde sträva mot mina mål med samma envishet skulle de finnas i min hand innan jag hann säga citronfjäril, skulle jag springa över målsnören så många att jag trasslade in fötterna i dem.

När vemodet kommer över mig så lyssnar jag på Melissa Horn- Lät du henne komma närmre, om och om igen. Så omöjligt, så tilltrasslat, så fast i sina tankar, precis som jag. Det hugger till i bröstet av plågsam igenkänning när hon sjunger: Vissa dagar tänker jag mer på henne än på dig.

Precis så där är det. Jag tål inte när han blir hård i rösten. han har varit det flera gånger nu. Avslutat samtalet, inte skickat morgonsms. Jag bara väntar nu, väntar på domen. Nu har jag snärjt in mig i tvånget. Nu slutar det med en rygg, en dörr som stängs, ett hjärta som brister.

Jag vill inte tänka så här. Jag vill lita på hans ord. Jag vill inte vara så sårbar. Jag vill inte vara så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vågar inte berätta för honom. Orkar han höra?

Kram från Tinnitus, som ska dansa ut sitt vemod..