Jag sa det idag till min psykolog: Det här handlar inte om mig. Det här handlar inte om honom. Det här är mina minnen, min historia. Min väg, kantad av svek, övergrepp och avvisande. Jag måste släppa taget om den, om det som varit. Jag måste börja leva nu. Just nu. Jag har mitt liv, jag bygger på det varje dag. Skapar, utforskar, upptäcker.
Jag måste släppa taget om framtiden också, om drömmar, förhoppningar och rädsla för misslyckande. det är bara jag. Jag. Jag här och nu. Jag, i mitt liv, jag som andas, mina händer som trycker mot tangenterna på tangentbordet framför mig. Vänster pekfinger som alltid pekar upp mot himlen. Vad skulle Liselott, min gamla skrivmaskinslärarinna säga om det?
Mitt hjärta som slår i min bröstkorg, mitt andetag som susar in och ut. Mina läppar som vilar mot varandra, min lugg som åker ner i ögonen. trycket över bröstet, det är också mitt. Tankarna, dom är också mina. Nu ska dom ut. jag är rädd för: Att ha berättat för alla om honom och sen behöva säga att det gick åt pepparn. En gång till. Och så efter jag skrivit det så kände jag kärleken för honom, han som låtit mig komma nära. Han den mjuka. Han som hårdnat nu?
Och igen kom rädslan, dolde kärleken. Hur ska de se mig. hur ska jag se mig? Förlorad självaktning. Ett misslyckande till, brister det då? Egentligen borde jag vara tacksam för alla vackra män som landat i mitt liv, även de som inte stannat så länge. Men de har sårat mig, allihop. Vissa för att dom inte älskat mig, andra för att dom älskat mig. Livet sårar mig. Allt river i mig. Ibland kan jag känna hur mitt hjärta möter livet som om det sakta drogs mot ett rivjärn.
Och igen, min bröstkorg. Mina öron som lyssnar på Melissas sorg. Och så undrar jag, finns det kärlek för mig därute? Får jag vara en av dem som får leva mitt liv älskad? Får jag behålla detta vackra som jag fått? Jag målar en bild i mitt huvud av mina fötter på en äng, lätta steg, lycka som åtföljs av lycka. Eller kommer stegen att fortsätta ut över kanten?
Jag är en trasig människa. Och olycka dras till olycka. Kommer lyckan att dras till mig? Den här veckan har varit ett helvete, är ett helvete. Det här hålet, jag trodde det var borta, dom här demonerna, jag trodde dom var ute ur mig.
J, min hjälte i lövbyxor. Avståndet, telefonsamtalen, de river upp mig inuti. Jag vill ringa dig nu, men det hjälper inte. Det blir nya missförstånd var gång vi pratar. Först hör jag din röst och mitt hjärta värms. Sen kommer orden, de skiftande stämningslägena och jag kan inte läsa dig. Jag förstår inte taggarna. Osäkerheten lägger ridåer emellan, gräver diken, rullar upp taggtråden.
Jag har gjort den här resan förut och den slutade illa. Hur ska jag förhindra att den går illa igen? Kan jag, kunde jag? Kommer livet att hjälpa mig? Att du inte skickade ett sms imorse, är det ett tecken? Om det är det så kan jag inte göra något. Jag gör mitt bästa, jag kan inte göra mer. Om du är besviken, vad ska jag göra åt det?
Du sa att du ville se mina dåliga sidor. Här är dom. Vill du fortfarande se? Vill du se mer? Vill du se den lilla trasiga? Hon är inte vacker att skåda. Hämtad ur en skräckfilm, ett plågat slaget barn, ansiktet vridet, blod överallt, stora, sorgtunga ögon. Varför vill du se? Vad vill du ha? Sanningen? Är du säker på det? Varför?
Kram från Tinnitus, som hoppas på mirakel..
