Boken som kom till mig igår är en bok som jag blivit rekommenderad att läsa flera gånger av människor jag mött. Lev livet fullt ut av Eckhart Tolle. På engelska The Power of Now. Jag kände till dess engelska titel, men inte den svenska, så när jag var på biblioteket igår och letade efter böcker om stress så hittade jag den och tänkte: Hm, den här kan jag ha nytta av till stressföreläsningen.
När jag så idag satte mig för att läsa så hände det där som händer mig vid vissa specifika tillfällen, jag började storgråta. Jag vet inte varför jag gråter, det är som att något annat än jag själv som gråter. Det är som att en del av mig som jag inte kommunicerar så väl med, reagerar starkt på något och får mig att börja gråta. Sist det hände var när jag såg en liten film på nätet om en av Bars-metodens huvudförespråkare Dain Heer. Han berättade om sitt arbete och visade runt på en skola som han arbetade med och då satte det igång. Jag grät i en halvtimme.
Jag vet väldigt lite om Access Consciousnessmetoden/organisationen, jag vet bara att en del kallar det för sekteristiskt och att andra tycker att det dom gör är helt fantastiskt. Det jag är nyfiken på är varför vissa specifika människor/budbärare, Heer och Tolle, berör mig så djupt. Det är något som släpper inuti när jag lyssnar på deras budskap. Men jag har ingen aning om, om jag gråter av rädsla, eller av glädje, eller av sorg. Krishnamurti uppmanar sina åhörare att testa ha sina känslor/upplevelser utan att namnsätta dem. Jag testar.
Ett tomrum infinner sig. Om jag inte försöker förklara allt som händer, då blir min annars så pladdriga hjärna plötsligt tyst. Den som alltid ska ha svar på allt tittar sig om kring förvirrat, med frågan; Vad ska jag göra nu då?, lysande i ögonen. Ja, min hjärna har ögon och kan titta sig om kring. Den är en egen liten människa därinne. En ganska högljudd liten människa. Men nu är den tyst, har satt sig i ett hörn och börjat muttra protester som den alltid gör när den inte får hålla på som den brukar.
Det är som ett klassrum i min hjärna, med stökiga elever som blir tillrättavisade, tystnar, för att några minuter senare skriva något och visa för varandra i blocket, sen börja viska. Viskandet går över i småprat, till prat till utrop, skratt eller påhopp. Jag, mitt medvetande, är en stackars lärare som inte lärt sig hålla lugnet i klassrummet och därför får tysta klassen upprepade gånger, men det slutar alltid i upprörda toner.
Jag såg en dokumentär häromveckan, Vikarien, den ligger nog fortfarande på SVT Play. Den unge läraren får inte ordning på sin klass och ber om hjälp från sin egen gamla lärare. Mycket sevärd dokumentär, där man bl.a får lära sig vad det är som är den gamle lärarens magiska ingredienser för att skapa en bra stämning i klassen. Kärlek, nyfikenhet och omtanke.
Börja lektionen med att samla klassen och skapa lugn. Bjud på dig själv. Lär känna människorna framför dig. Hjälp dem att öppna sig och bli delaktiga.
Jag ska göra på samma sätt med min hjärna. Samla den i början av dagen för att skapa lugn, lyssna på och lära känna de olika upplevelserna. Hjälpa den att kommunicera. Behandla min hjärna med kärlek, nyfikenhet och omtanke. Men, det här innebär också ett maktskifte. Detta jag, som förut var en hunsad slav under hjärnan, ska nu inta en ledarposition inuti mig. Ett skifte av paradigmstorlek. Ett jag som knappt gett ett knyst ifrån sig ska nu vara den röst som hörs. Kanske är det därför det har varit så svårt för mig det här året att hitta orden. För att det är en ny del som talar..
Kram från Tinnitus, som ska fortsätta strida mot drakar tills hon insett att dom inte finns.
Tack gode gud att du nu har den boken! Kommer alltid att se mitt liv i före/efter den. KÄRLEK!
SvaraRadera