Dancing on my own

Jag har skrivit två inlägg de senaste dagarna som jag inte publicerat. Om jag inte hinner skriva klart, eller inte gillar det jag skriver så lämnar jag dem i utkasthögen. Men de är ändå jag och jag vill att hela jag ska vara här, så jag tänker lägga upp dem. Varning för osammanhängande material..


Jag har varit på intervju idag. Och imorgon ska jag avsluta ett jobb som är bland det tuffaste jag gjort. Jag är inne på sömnlösa natt nummer två. Igår natt kunde jag inte somna och inatt vaknade jag klockan tre och kunde inte somna om. Det är för mycket med jobbet nu. Jag sa själv idag, för första gången, att jag måste sänka min kravnivå på mig själv. Andra har sagt det förut.. Det blir också allt tydligare för mig att jag inte trivs med psykologarbetet, att det ofta känns övermäktigt och utarmande.

Det känns både naturligt och skrämmande att vara här. Jag har lagt så lång tid på den här utbildningen och nu när friheten är här att utforma mitt arbete som jag vill så har lusten försvunnit. Kanske är det tillfälligt, kanske behöver jag andra omständigheter för att känna trygghet och inspiration. Det enda jag vet är att sedan en tid tillbaka känns allt psykologarbete betungande och att det finns andra områden i mitt liv som får mig att lysa upp och känna glädje.

Jag vill vara där glädjen är. Jag är trött på att känna mig ett steg efter hela tiden, att jag inte hänger med, kan eller förstår. Samtidigt vet jag att mina otillräcklighetskänslor följer mig vart jag går. Men jag har en tendens att utge mig för att kunna mer, vea mer än jag kan och den förstärks i situationer där jag känner mig osäker. Och den kravnivå och ansvarsnivå som psykologyrket håller gör mig väldigt osäker. Jag har liksom glömt bort vad jag kan till förmån för alla undanglidande manövrar att ta till när jag inte kan.

Usch, det är jobbigt att skriva det här. Den brutala sanningen. Eller är det mina hjärnspöken som vill få mig att fly från ännu ett yrke? Fly för att dölja skammen över att inte kunna allt, över att ha brister, vara mänslig, misslyckas. Jag vet inte vad det är som talar inom mig, skammen eller det sunda. Att inte veta vad som styr ens handlande, om något, är skrämmande.

Jag har fantasier om hur mindre ansvar skulle ge större känsla av frihet. Jag eftersträvar inte ansvarslöshet, bara inte ansvar i den utsträckningen som jag har nu, dvs ansvar över människors liv. Min handledare säger till mig att jag tar för mycket ansvar, försöker få mig att se att allt inte står och faller med mig, men jag har svårt att ta in det. Ansvar är just det som man utger sig för att ta som psykolog, det är det som ligger till grund för vår professionella auktoritet.

Jag tänkte plötsligt på hur det är att vara förälder. Då har man ju just det, ansvar över en annan människas liv. Så skrämmande det måste vara. Hur orkar man, hur orkar ni föräldrar? Det är kanske lättare när man inte har något val. Samtidigt så har man ju ett val, uppenbarligen, eftersom vissa föräldrar inte tar ansvar för sina barn.

Ibland i filmernas värld så lämnar en förälder hemmet med ursäkten (övertygelsen?) att de gör det i barnets bästa. Undras om jag skulle bli en sån förälder. En sån där, som man alltid tycker är avskyvärd, som inte står ut med sina brister och hellre flyr än att se konsekvenserna av dem. Det tror jag inte egentligen, men det finns som sagt flykttendenser i mig. Uppenbarligen tycker jag att det är viktigt att ta ansvar för sina handlingar och ser hårt på dem som misslyckas. Kanske är det pga den hårdheten som jag själv skyr ansvaret.

Om jag misslyckades med något så skulle jag vara min hårdaste domare. En väninna sa till mig idag: Varför är du så hård mot dig själv? Jag kunde svara på det, det är för att jag är så rädd för att misslyckas. Jag vet att om jag misslyckas så kommer självkritiken inte att ha några gränser. Och självkritik gör ont. Den är som en främmande makt som tar över mitt inre och skapar en våldsregim, fylld av tortyr, förföljelse, försvinnanden, hot och avrättningar. Jag vill inte bo och leva där.

Just nu råder diktatur inuti, med en gammal diktator som suttit länge vid makten. Diktatorn är grym, men han har pga ålder och maktblindhet tappat den fullständiga kontroll han tidigare åtnjutit. Stunder av lycka flyter ibland förbi obemärkta och därmed ostraffade. Jag vill inte se honom bli utbytt mot någon ny, ung, blodtörstig tyrann. Jag inväntar diktatorns åldersverkningar (se död) eller folkets uppror, men det är en känslig tid eftersom det aldrig någonsin rått demokrati inuti.

Nu kommer äntligen tröttheten. Klockan är fem och jag ska återgå till min sköna, mjuka säng.

Kram på er alla i nattmörkret!