Skinny Love (ofärdigt nr 1)

Jag vaknade upp från mitt yogapass idag och tänkte att jag så desperat söker lyckan. Att jag kanske skulle acceptera det som fanns istället, depressionen.



Jag kämpar emot hela tiden, kämpar emot, kämpar emot. Står på min pool og pain och doppar foten och tar tillbaka den. Jag kan inte stå emot längre, jag måste sjunka ner i den och jag vet inte ens vad det betyder. Jag vet bara att jag är en liten männsika bland alla andra som haft alldeles för lite kärlek och stöd i mitt liv. Jag lämnades ensam med allt. Jag skulle bära min mammas smärta, min pappas svek och min egen förvirring och jag klarade det bara genom att alltid leta ljuspunkter, att alltid vara duktig.



Jag har sagt det tusen gånger, jag vet det, men ändå släpper inte smärtan av det. Jag känner mig så ensam när jag tänker på det och det gör så ont. Så kommer jag aldrig att göra mot mina barn. Dom ska inte behöva trycka undan sina känslor för att jag inte orkar med dem. Och ändå är jag livrädd för att det är just så det kommer att bli. Att jag fortfarande inte lärt mig att ta hand om mig själv tills dess så att min rädsla och sorg får komma till uttryck inte genom att jag stänger av allt inom mig och allt utanför mig.



Jag är fortfarande så rädd för att ta steget, att prata med mina vänner när jag mår dåligt. Jag är också rädd för att överge ensamheten och sorgen, som om jag skulle förlora en del av mig själv, kankse min mamma om jag inte sörjde. Är det henne jag håller fast om?



Jag vet inte vad jag håller på med. Jag vet inte vad det här är, den här sorgen, desperationen, skammen, otillräckligheteskänslorna, skräcken, smärtan. Det är så eländigt allt.