The way I walk

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/1-the-cramps-upptrader-pa-mentalsjukhus.757

Idag är det mors dag och länge sedan mamma dog. Vad säger du mamsen, ska jag fira dig idag? Så klart att jag ska. Om du levat, skulle vi setts då, skulle vi firat tillsammans då? Kanske inte. Jag har svårt för att ta saker på allvar och göra dem viktiga. I synnerhet saker som försiggår utanför mitt eget huvud. En högtidsdag, som för någon annan markerar att deras existens är viktig, den går mig många gånger förbi.

Ni märker att jag inte ser med blida ögon på mig själv, men det handlar inte om att kritisera. Det handlar om att misstänka att livet kan vara på ett annat sätt, på ett fantastiskt sätt, men att jag inte vet hur man gör för att leva det livet. Min älskade säger till mig, om och om igen: Du är så otålig, du behöver inte ha så bråttom. Men jag har det ofta, bråttom. Bråttom att förändra, att söka, att försöka uppfinna ett annat liv än det jag har.

Hörde häromdagen om en teori som menar att hälften av alla människor är humans och andra hälften humanoids. Humans är trygga och humanoids är sökare. Vetenskapliga belägg? Finns inga. Men det är intressant att fler än jag försöker förklara rörelsen, trycket inuti. Är det bra, är det dåligt, kan det vara på något annat sätt?

Förklaringar gör oss lugna, trycket avtar, men är det sanning bara för att man känner igen sig eller för att någon låter övertygad? Tror inte det. Eller så förvägrar jag mig själv vila. Acceptera, det är alltid bra att tänka på när tvivlena börjar hopa sig. Andas och acceptera känslan du har just nu.

Förutom att ha bråttom har jag också en benägenhet att döpa alla känslor i existensiella dopfuntar. Jag är en fascinerande varelse jag. Var kommer allt det här som jag innehåller från?

Kram från Tinnitus, som nu ska fira mor sin med thaigryta och True Blood.