Som ni som läser mina inlägg säkert sett, så har det uppstått en förändring i mig det senaste året. Monstret har stött på motstånd. Den långsamma utvecklingen fick en kick av en lång semester förra sommaren. Sedan träffade jag Mannen och så i december började orden försvinna. Mitt vanliga språk försvann. Jag tappade förmågan att uttrycka mig och har sedan dess inte riktigt kunnat uttala mig om någonting. Det är som att jag tappat alla åsikter, insikter, avsikter. Jag går omkring i en kokong vävd av frågetecken. Nej, det är inte ens frågetecken. Det är bara en tunn dimma som omger min hjärna. Tunna, mjuka silkestrådar som förhindrar saker att komma in och förhindrar saker från att komma ut.
Jag har inte blivit kataton, inte så. Jag gör saker, jag talar och interagerar, men jag gör det utan övertygelse, utan syfte, utan mål. Ord kommer ur mig, men jag vet inte om jag menar dem. Jag gör saker, men jag vet inte varför. Kort sagt, jag håller på att förändras. Jag tror mot det bättre, det är iallafall så det känns. Från att ha varit en people pleaser har jag nu förvandlats till en random pleaser. Förhoppningen är att jag ska landa i att vara en all pleaser, vilket inkluderar att pleasa mig själv. Min dröm är att få känna att jag har samma värde som alla andra och att handla i enlighet med det. Men förändringen sker inte som i böckerna eller filmerna, över en natt. Det är en segdragen process som tycks ha gått lite fortare de senaste nio månaderna, men jag har ingen aning om hur långt det är kvar.
Min yogalärare sa det i morse. Det är just det som är så speciellt med vägen mot upplysning, att man inte har en aning om hur nära eller hur långt ifrån den man är. Som döden (mitt tillägg).
Jesper Juul, dansk familjeterapeut och författare, har skrivit boken Ditt kompetenta barn som handlar om barnuppfostran. Häri skriver han bl a om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende.
Självkänsla kan förklaras som kunskapen vi har om oss själva och hur vi förhåller oss till det vi vet. Hög självkänsla beskrivs som kärleken vi känner inför oss själva bara för att vi finns till. God självkänsla är, enligt Juul, en existensiell kvalité, en grundkänsla, ett slags inre pelare.
Självförtroende är den känsla som vi har inför våra prestationer, det vi gör. Självförtroende är i hög grad beroende av självkänslan. Den som har bra självkänsla har sällan problem med självförtroendet, men den som har bra självförtroende behöver inte ha bra självkänsla och är dessutom mycket känslig för misslyckanden.
Han skriver vidare att den som har god självkänsla har utvecklat ett eget språk. Det betyder inte att man har skapat ett fikonspråk, utan att man har förmågan att sätta ord på sina känslor och kan därigenom kommunicera dem till andra. När jag läser det här börjar jag förstå vad det är som händer med mig. Jag håller på att utveckla mitt eget språk. Jag har använt andras ord tidigare, men jag tappade många av dem då, för nio månader sedan. De gamla, icke-mina, orden tvättas successivt bort av terapi, av yoga, av kärlek från min omgivning och nu, nu börjar mina egna komma.
Men rädslan är stor för att stiga in i livet. Jag läser Eckhart som uppmanar mig att uppleva nuet, nuet, hela tiden nuet. Jag som flytt det hela mitt liv. Som tioåring tröstade jag mig själv på morgnarna på väg till skolan med att tänka på vad jag skulle äta när jag kom hem. Mitt tänkande är uppbyggt på rädsla i nuet, trygghet har länge varit förknippat med ensamhet. Jag vet, inget kan vara mer fel och jag ska ta mig ur det. Men det är lätt för mig att hänge mig åt självömkan, självkritik och oro när jag ser bilder framför mig av ett berg i storleksordning K2 som ska bestigas.
När, när, när? Nu, nu, nu. Närvaro. Nu, diska som jag aldrig diskat förut;)
Kram från Tinnitus, som ger upp, accepterar och sen famlar efter halmstrån..
